Teater som är fast förankrad i nuet
Relaterat
Några gröna stolar står uppställda längs hörnen på den nybyggda träscenen och över den hänger kulörta lyktor. Vi är i dansbaneland. Karaktärerna har färgglada plyschkläder på sig. Och medan de dansar pratar de om tidigare danser. Till exempel om storhetstiden, jag antar att det var 60-talet, då det kunde komma sex–sju busslaster med folk om lördagskvällarna, och alla dansade.
Nu kanske det här låter kvävande nostalgiskt och hembygdskt, men det är det inte. Vita pumps är som få andra teaterföreställningar fast förankrade i ett här och ett nu. Här: Norrsundet. Och nu: precis just nu, i juli 2010, knappt två år efter att massafabriken lades ner.
Hela pjäsen är mättad av en känsla av ”efter”. Och av trevande försök till nyorientering. Vad händer med en bruksort när själva bruket lägger ner? I Norrsundets fall blir det till exempel tyst och slutar lukta illa, vilket några av pjäsens rollfigurer konstaterar med ihållande förfäran.
En av dem, Stig, berättar om hur han åker till Skutskär och sitter vid fabriken och gråter, bara för att det luktar som hemma.
Och vad händer med en människa som sjunker in i ett permanent tillstånd av arbetslöshet? Stig spelas av Ronnie Bäcklin, som själv förlorade jobbet när fabriken lades ner.
Han berättar om detaljerna som förändras, om att säga upp prenumerationen på morgontidningen, om att inte längre kunna ha kabel-tv, om att inte kunna lämna bilen på verkstaden när den går sönder. Och konstaterar att det är de små sakerna som gör hela livet, och om de små sakerna gör ont, då gör hela livet ont.
Medan han berättar står de andra skådespelarna rygg mot rygg och sjunger internationalen. Det är mycket sådant, ibland framträder de till och med som en grekisk kör, och skanderar repliker unisont.
Och det är inte bara sorg och gamla minnen, det är mycket som är roligt också, dansen inbjuder liksom till det.
Skådespeleriet spelar inte i proffsdivisionerna, men man köper det. För att det här handlar om människor som berättar sin egen historia, gestaltar sina egna öden. Och det är värt en hel del. n
