Enstöringen Oskar, 90 år, bor ensam i sin stuga, så liten att om han bytte ut sin tv-apparat från 60-talet mot en modern platt-tv skulle han vara tvungen att själv flytta ut. Han är en enkel själ som smågnolande för sig själv följer naturens gång kring sin plätt på jorden. Hans kvinna heter Patricia. Det är hon som är geten. Veckans enda extravagans, förutom en hutt till ärtsoppan på Gästis, är att lämna in tipsraden, vars resultat han följer tillsammans med grannen Alfred. De bryr sig mer om att tråka varandra för dåliga rader än om att faktiskt vinna pengar.

Men Oskar blir snart varse att tipsraden inte blott är en lek med grannen. När andra akten tar vid har han precis slagit sig ner med Arbetarbladet för att kolla igenom raden. 13 rätt. Information som Oskar hälsar med jubel, först, och sedan – förfäran.

Ingvar Persson, som sedvanligt har skrivit och regisserat, är en författare av folklustspel med ambitionen att mixa skratten med hembakad livsfilosofi, och den är verkligen så hembakad att den gemytliga bulldoften sprider sig metaforiskt över hela pjäsen.

Det enkla livet hyllas, det som inte några miljoners tipsvinst kan köpa. Känslan av den första vårdagen mot huden, en öl med kompisen framför en Tipsextramatch och glädjen över att få leva ännu en sommar.

Jag slits mellan att vilja äta Ingvar Perssons filosofibullar och att spotta ut dem. Naturligtvis finns det en poäng med att en ensamstående man på 90 år som trallande har tagit sig igenom ett fattigt liv med en positiv livssyn inte har stor glädje av tre miljoner kronor. Men det finns också en bismak av att hålla sig på sin plats, att inte sträva för högt. Emellertid lindras den bismaken av Oskars känga mot kapitalet, när han vägrar placera sina pengar utan gömmer dem hos geten i‑stället, samt hans kaxighet mot traktens krösus.

Som ofta med amatörteatern i vårt område är det skådespelarna som håller en anmärkningsvärt hög nivå. Kanske inte lika jämn som i sommarens ”Morden vid midsommarstången”, men Kecke Lundberg i huvudrollen är ett fynd, vilket i och för sig inte är en nyhet.

Manuset håller tyvärr sämre nivå än i det andra nämnda folklustspelet. Som bäst har det en ton av Nina Hedenius dokumentär ”Gubben i stugan”, som sämst önskar man att Stefan och Krister ska rusa in, bara för att någonting ska hända, och denna hemska önskan är talande för hur seg pjäsen är, för jag vill inte se Stefan och Krister på något annat ställe än i en rättssal där de förbjuds att stå på en scen igen. Manuset visar amatörismen – ett proffs hade strukit ner betydligt.

Kecke Lundberg är dock en låga i långsamheten. Han har en genuin karisma som inte går att spela, och jag tror inte att någon har varit så fryntlig sedan Sune Mangs var tjock och go i ”Söderkåkar”. Uppföljaren till den kommande Åsa Nisse-filmen – för en sådan sequel lär komma, fruktar jag – borde ha en riktig gubbroll vikt för Kecke Lundberg, annars är det deras förlust. n