Om Anton Tjechovs ”Morbror Vanja” var tvungen att byta namn med en svensk poplåt, skulle Orups sommarhit ”Tiden bara gick” vara ett lämpligt val. Karaktärerna på det ryska lantgodset i ”Morbror Vanja” är alla fjättrade av tidens obarmhärtiga gång, en känsla av att allt redan är för sent. Det är en pjäs med en känsla av höst.

Inför Folkteaterns premiär av ”Morbror Vanja” den 17 september läser jag pjäsen och ser den öppna repetitionen. Vad är det som gör att Tjechovs pjäs spelas om och om igen?

Intrigen är tunn, knappt existerande, men just för att pjäsen är så fattig på yttre händelser och dramatiskt driv finns det oändliga nyanser att utforska för regissörer, 113 år efter att texten skrevs. En med författaren samtida kritiker kallade ”Morbror Vanja” för ”en stämning i fyra akter”. En annan rysk författargigant, Tolstoj, var lagom nöjd med ”Morbror Vanja. ”Var är dramatiken? Pjäsen trampar vatten”, löd hans omdöme.

En åldrad professor (Serebrajkov) kommer med sin nya, unga hustru (Jelena) till sin döda frus lantegendom, där hans dotter (Sonja), hennes mor (Maria) och den döda fruns bror (Vanja) bor. I kretsen kring dem finns också läkaren Astrov och den ruinerade godsägaren Telegin. Livet kastas omkring av professorns ankomst, och den drömska Tjechov-sömnen rubbas, om än bara något. Bittra kärlekshistorier kommer till ytan i denna lantliga limbo; Sonja älskar Astrov, men han älskar Jelena. När professorn tillkännager sin plan att sälja egendomen för att finansiera sitt liv i staden, briserar han en bomb av existentiell ångest.

Att läsa texten är förstås en sak, att se den spelas en annan. ”Morbror Vanja” kan spelas med den ryska melankoli som Tjechov har laddat ursprungsversionen med, men den kan också spelas med exempelvis en komisk snärt, som Västerbottensteatern gjorde häromåret. Att döma av mina glimtar från repetitionen av den andra akten, är det en version som ligger nära Tjechov, med en antydan av skröplig komik hos Martin Paretos professor. Anakronismen präglar scenrummet, med möbler och kläder ur skilda epoker.

Tjechov har en förmåga att få dramatiken att te sig som ett utsnitt av livet. En analys som har gjorts av pjäsens struktur är att se kollektivet som huvudperson, att alla under en viss del av pjäsen är protagonist. Folkteatern ser ”Morbror Vanja” som en pjäs om ”längtan efter kärlek och om att finna sin plats som människa i en värld i förändring”. Just dramat som ett utsnitt av livet lämpar sig väl för pjäsens essens – livet som tynar bort långsamt i stället för att ryckas bort i en explosion.

”Människor kan sitta vid middagsbordet, det är allt, men samtidigt skapas deras lycka eller så slits deras liv itu”, har Tjechov själv sagt om sin händelsefattiga dramatik.

Den legendariska teaterkritikern Kenneth Tynan har skrivit om ”Morbror Vanja”: ”Man är hela tiden medveten om diskrepansen mellan vad som är och vad som kunde ha varit, och genom ett slags grym snällhet tvingar Tjechov sina karaktärer att, i slutändan, se varandra för vad de egentligen är.”

Vi befinner oss inte på ett ryskt lantgods, om man ska säga något om ”Morbror Vanjas” samtida relevans, men vi är inte så sällan fast i liknande situationer som pjäsens karaktärer, insnärjda i en liten grupp av människor – på jobbet, kanske, eller i villakvarteret – där vi stöter vår kärlek och våra livsförhoppningar mot varandra, ett ältande utan framåtriktning samtidigt som tiden obevekligen rinner förbi.

För en teaterkritiker värmde det hjärtat att se så många besöka repetitionen, ett hundratal nyfikna. Vi är många som med förväntan ser fram emot hur Folkteatern ska följa upp succén ”Kom ta min hand”. Om 22 dagar är det premiär. n