I Václav Havels pjäs från 1975 flödar ölen, skvätter och kissas ut. Pjäsen innehåller också lika många skratt som klunkar öl. Vem hade kunnat tro det om en enaktare om vad kommunismen gör med människor?

Dramatikern Vánek har fallit i onåd och tvingas till ett arbete på ett bryggeri, där han kallas till chefens kontor för ett märkligt samtal av repetitiva frågor och påståenden från en allt mer ölskummande bryggmästare.

Konversationen går på tomgång redan efter första meningen; bryggmästaren ställer samma frågor om och om igen i en absurd dialog medan han trugar i Vánek öl. Vánek är förbindlig och tackar och bockar i en utstuderad självförnedring, allt mer förtvivlad över vad han ska svara och ölen som han får allt svårare att svälja.

Först långt in i ”Audiens” förstår vi bryggmästarens syfte – myndigheterna har en hållhake på honom och han måste leverera information om sin anställda dramatiker, men ingenting finns att rapportera. Hans förslag är ett utbyte av tjänster, där Vánek erbjuds ett bättre jobb mot att han anger sig själv.

Joel Torstensson är imponerande som den groteska bryggmästaren. Hår som hämtat från avloppet, en tunga som sveper över munnen som vindrutetorkare, rapar och flåsningar, blicken hos en torterad gris när han klunkar ner ännu en butelj. En tragisk människospillra som skådespeleriet höjer till stor humor. Hugo Emretsson som dramatikern är mer anonym, en nödvändig kontrast, men han har även regisserat föreställningen vilket gör att han kan låta Torstensson briljera och samtidigt få del av applåderna.

Anpassning intill självutplåning är pjäsens tema. Måltavlan må vara det kommunistiska samhället i Tjeckoslovakien, men slaget träffar lika hårt vår västerländska senkapitalism där man i nedskärningstider måste hålla tand för tunga med knuten näve i byxfickan.