Smärtan når aldrig riktigt fram
Relaterat
Fakta
”Jag är en grön bänk i Paris”
TEATER
Baserad på texter av Kerstin Thorvall
Med: Ann-Sofie Kylin och My Holmsten
Från Riksteatern
IOGT-NTO-lokalen, Sandviken 17/2
Föreställningen baseras på Kerstin Thorvalls texter och sägs handla om kvinnlig medelålder, vilket märks på publiken, vilket är synd, nu är ju inte kvinnor i medelåldern världslitteraturens favoritämne och har all anledning att ta mycket plats på en scen, men Thorvalls texter, också i denna tappning, lämpar sig väl för alla åldrar.
Hennes böcker var de första jag slukade med hull och hår när jag i äldre tonåren satte igång att läsa på allvar. Öppenheten, humorn i kombination med smärtan, kändes revolutionerande. Jag hade aldrig förstått att man fick tala så där om svåra saker! Igenkänningsfaktorn i hennes texter är hög, vilket utnyttjas till fullo i föreställningen, det är lätt att skratta med och skratta åt. Mellan kvinnorna, energiskt spelade av My Holmsten och Ann-Sofie Kylin, rör sig också svarta stråk och svåra frågor. Hur ska man orka vara slarvig? Hur lycklig blir man av det anspråkslösa? Hur kan vi leva innan vi dör? Det bränns särskilt när gränserna mellan kvinnorna upplöses, i rädslan för döden och i en evig önskan och förbannelse att mamma ska tycka att man är duktig. När de käcka leendena stelnar i grimaser och det Thorvallska skriket, som norm och kvinnoroll försökt dräpa under anpassning, konvention och piller, anas genom den vindlande och stundtals övermättade ordmattan, ackompanjerad av fågelsång och hiskeliga gitarrsolon. Men smärtan når aldrig riktigt fram – som om den där rädslan för besvärlighet också satt sig i iscensättningen – och då blir väl den Thorwallska följdfrågan: fram till vad? Jag vet inte Kerstin, kanske till mitt eget behov av att skrika.
