Folkteatern har beställt ruskväder, kan man misstänka. Med plaskvåta fötter ser jag premiären av ”Nu är du Gud igen” på Jernvallsskolan – en föreställning där två omaka skolkompisar möts i korridoren medan ett bibliskt skyfall dränker skolgården.
Dramatikern Anders Duus har i sin pjäs för mellanstadiebarn tagit fasta på att de åren är perioden i livet när de existentiella frågorna ställs med öppet sinne. Barndomen är på väg att gå över och tonårens distraktioner är ännu en bit bort.
De som möts i det plötsliga samtalet om livet och Gud brukar annars inte prata. Han är bråkstaken som kastas ut från lektionerna, hon är den präktiga flickan som ritar perfekta hjärtan. När de möts sitter han som vanligt utslängd i korridoren, medan hon självmant har rest sig ur skolbänken när hennes lärare gav ett tramssvar på hennes djupt allvarliga fråga om Gud. Mot alla odds kan de tränga förbi alla sina olikheter och prata på allvar, även om han hela tiden hotar med att bryta av hennes fingrar om hon skvallrar om vad han har sagt.
I denna turnerande skolföreställning får Folkteatern rekvisitan gratis. Premiären spelas i ett klassrum i Jernvallsskolan i Sandviken och pekpinnar och pennor från klassrummet blir en del av föreställningen.
Själva skolkorridoren markeras endast med en hög med uddavantar, en så smart reducering av miljön att man vill jubla när de först strös ut över golvet.
De två skådespelarna Ana Gil de Melo Nascimento och David Weiss hittar en bra balans mellan att ta på sig barnets naivitet och att låta henne vara den reflekterande varelse som barnet också är. Texten använder sig av den frustration som barnet kan känna inför en oförstående vuxenvärld som bara skrattar bort deras viktiga frågor.
Barnpubliken är entusiastisk inför föreställningen, men någonstans halvvägs in känns det som om kontakten är farligt nära att brytas. Samtalet om Gud får där sväva aningen för högt.
Kanske är det för att jag själv tycker att religion är föga stimulerande som jag har svårt att helt dras med av ”Nu är du Gud igen”. Barnets existentiella frågor är så mycket större än frågan huruvida Gud finns. Men det är att önska en annan pjäs än den som Anders Duus har skrivit. I det som han faktiskt har skrivit finns många fina infallsvinklar till religionen, och helvetet som en dränkt skolgård med genomskinliga monstergiraffer är en underbar bild. När jag lämnar Jernvallsskolan faller fortfarande regnet, men de genomskinliga girafferna håller sig lyckligtvis borta.