Vissa människor andas genuint engagemang, Carl Schlyter är en av dem. Därför är det också extremt svårt att inte smittas av hans uppenbara tilltro till politiken som ett instrument för förändring. Eller uppskatta hans berättelse om hur han kom till insikt på en soptipp i Brasilien. Det var nämligen så han hittade grunden till sitt politiska engagemang, när han studerade till kemiingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och gjorde sitt examensarbete på en soptipp i Brasilien och insåg att social rättvisa och en god miljö går hand i hand.

Jag träffar Carl Schlyter under parlamentets mars-session i Strasbourg. Med mig har jag bara en fråga till de parlamentariker jag möter. Ska svensken bry sig om EU och i så fall varför?

Schlyter är inte särskilt förtjust i frågan. Han anser att politiker bör engagera väljarna genom sina arbetsinsatser, i stället för att förklara för människor varför de bör engagera sig. Men han svarar ändå på frågan med en motfråga; Vad har jag beslutat i ditt liv?

Sedan sköljer en lista av beslut ur Carl Schlyter. Väckarklockan på morgonen; elsäkerhetsregler beslutade av EU. Bussen till jobbet; regler om bussdörrarnas bredd och chaufförens arbetstider, EU-beslut. Arbetsdagen; Arbetstidsdirektivet. Lunchen; regler om tillsatser, produktion och bekämpningsmedel beslutade av EU. Ge Carl Schlyter en del av din vardag och han ska säga dig vilka beslut som ryms där i.

Vad partierna ofta misslyckas med lyckas alla parlamentariker jag pratar med under veckan i Strasbourg. Att belysa sambandet mellan besluten i parlamentet och vår vardag. För det är precis som Schlyter säger. Att besluten som fattas i parlamentet följer oss genom hela vår dag. Från det att vi vaknar på morgonen tills vi släcker ljuset på kvällen kan vi hitta spår av EU omkring oss. Förvisso är de inte alltid synliga, och även när de är det, är kopplingen till EU inte alltid så självklar att göra.

Men EU reglerar våra liv. In i minsta detalj. Och hur den regleringen ser ut. Ja, det beror bland annat på vilka som sitter i Europaparlament. Jenny Wennberg