Att Vattenfall försatt sig i en förtroendekris och är medvetet om detta gör liten och ingen skillnad. Turerna kring företaget är bekymrande, planer på försäljning av elnät för investering i brittisk kärnkraft, avtal i Tyskland som ger ett obegränsat skadeståndsansvar vid en kärnkraftsolycka. Vem som vetat vad om vad vet ingen. Verkar det som. Några klara besked på området levererar vare sig Vattenfalls ledning eller regeringen.

Avtalsvillkoret i det tyska avtalet är i sig inte lika intressant som turerna kring kontraktet, eftersom sannolikheten trots allt är liten att villkoret kommer aktiveras. Vattenfalls skadeståndsansvar är dessutom knappast det största problemet om en kärnkraftsolycka skulle bli verklighet mitt i Europa.

Regeringen var inte medveten om innebörden av avtalet, sade Maud Olofsson inledningsvis, hade man varit det hade avtalet inte godkänts. Under helgen ändrades dock detta till att hon varit medveten om att Vattenfall pantsatt hela koncernen.

Regeringens ägarstyrning av Vattenfall har varit svag, för att inte säga icke-existerande. Socialdemokraterna är dock inte skickade att kasta den första stenen i det här fallet, för även under det Socialdemokratiska regeringsinnehavet har ägarstyrningen av Vattenfall varit allt för svag, vilket även kritiserats av Riksrevisionen.

Att även den förra regeringen vacklat ifråga om sitt ägaransvar och styrningen av Vattenfall är dock ingen förmildrande omständighet som ursäktar det faktum att den borgerliga regeringen med Maud Olofsson i spetsen helt förlorat greppet om Vattenfall. Eller att Maud Olofsson lämnat fler besked om vad regeringen vetat och inte vetat än det går att hålla reda på utan att spalta upp det hela i Excel.

Vad vi vet i dag är däremot att Vattenfall är ett företag i kris. I går utsågs Öystein Löseth till ny vd, och det är en verksamhet som uppenbarligen behöver gås igenom från grunden som han tar över.

Regeringen måste ta kontrollen över Vattenfall och klart och tydligt fastställa vilka kraven är på företaget och vilka mål som är viktigast; är det god lönsamhet, eller att Vattenfall går i bräschen för en nödvändig omställning till en grönare energiförsörjning?

Den omställning som regeringen trots allt tycks anse vara av vikt innebär nämligen på kort sikt att vinstkraven måste få en underordnad ställning, eftersom satsningar på de alternativa energikällorna kommer kräva kostsamma investeringar, som dock ger utdelning på sikt. Kärnkraft och kolkraft är kvartalskapitalistiska investeringar. Med vinsten i fokus blir det också de självklara investeringarna.

I grunden är Vattenfall ett livskraftigt företag med en typ av verksamhet Sverige är beroende av. Men för att Vattenfall skall kunna realisera sin fulla potential krävs en ägarstyrning värdig namnet, som tydligt dirigerar Vattenfall in i framtiden. Den styrningen saknas tyvärr i dag.