Posten i Umeå vill sparka sex äldre medarbetare, med årtionden i företaget. En av dem, Bengt Wilson, har jobbat på Posten i 39 år. Men snart är det slut. Han får gå hem, men de som är yngre och raskare får jobba kvar.

Utsorterandet applåderas av Magnus Andersson, ordförande i Centerns ungdomsförbund. Han är visst bördig från Hälsingland.

Andersson, en av Stureplanscenterns nyliberala och flitiga ideologer, vill skrota Las, en lag som stänger ute unga och väver förlamande trygghetsväv över gamla och trötta.

De som fyllt 40 eller 50 borde själva begripa att de gjort sitt och bereda plats åt någon yngre. Varför inser de inte att de gjort sitt? Anderssons fråga blir hängande, obesvarad.

Och turordningsregler, som annars ger ett visst skydd åt den som jobbat 39 år år på firman, är gammalmodiga och undantagsreglerna för mjäkiga. Bäst för alla är att chefen själv får bestämma vem som ska få jobba kvar och vilka som kan sopas ut i upplivande otrygghet och avskiljas från arbetets förlamande gemenskap. Det ger en rörligare och mer dynamisk arbetsmarknad, befriad från fackens tyranni.

På köpet skalas ännu en bit av ”sossefieringen” bort, och det går lättare att andas.

Ännu ett exempel på den nya tiden kan hämtas från Jonas Pettersson, Centerns pressekreterare i riksdagen. Han har smygfilmat några byggjobbare och funnit att de bara röker och fikar. Här behövs nya tag, skriver han, och önskar sig mer av utländsk konkurrens; lågavlönade gästarbetera ska väl sätta lite fart på lata och trötta högavlönade svenska byggjobbare, ännu skyddade av Las.

Magnus Andersson förtydligar: Las älskas bara av ”äldre politiker som försvarar gamla strukturer”. Men om lagen monteras ner och landets arbetsgivare ges mer makt finns det ändå hopp. Centerns nya rike kan då, äntligen, ta form.