Särskilt om man ställer regeringens förslag om lagstiftning rörande överskottsmål mot Riksrevisionens rapport ”Tillämpning av det finanspolitiska ramverket” som är en granskning av regeringens redovisning i budgeten för 2010. Parallell läsning som tydligt visar att regeringen inte i alla delar lever riktigt som man lär.

För samtidigt som regeringen vill stifta lag om överskottsmål kan man bland annat läsa följande om regeringens finanspolitik i rapporten om tillämpningen av det finanspolitiska ramverket:

”Den långsiktiga bild av de offentliga finansernas utveckling som regeringen presenterar visar att dagens finanspolitik inte är hållbar, trots att beräkningen visar stora överskott fram till slutet av detta århundrade. Regeringen kommenterar inte vad detta får för konsekvenser för överskottsmålets nivå framöver. De indikatorer som används för att följa upp överskottsmålet är fortsatt bristfälliga och pekar samtidigt mot både underskridande och överskridande av målet.”

och man fortsätter:

”Förslaget till nytt utgiftstak för 2012 är svagt underbyggt, och det saknas en tydlig avstämning mot överskottsmålet och det önskade skatteuttaget. Under det beslutade taket för 2010 skapas ett ökat utrymme genom redovisningstekniska tidigareläggningar av utgifter. Detta riskerar att skada förtroendet för utgiftstaket.”

Regeringens egen analys på DN debatt i går av sitt arbete med det finanspolitiska ramverket och finanspolitiken ser däremot ut så här:

”För att säkerställa en långsiktigt hållbar finanspolitik har regeringen under hela mandatperioden aktivt arbetat med att förbättra det finanspolitiska ramverket.”

Regeringen får alltså kritik för hur man hanterat statsbudgeten ifråga om bland annat utgiftstak och överskottsmål av Riksrevisionen. Man väljer att skapa ökat utrymme under valåret 2010 genom att tidigarelägga utgifter, i det här fallet genom att betala ut pengar till landets kommuner under 2009 som skall användas under 2010, men säger på DN-debatt att:

”Utgiftstaket främjar budgetdisciplinen och stärker trovärdigheten i den ekonomiska politiken.”

Det hela framstår som paradoxalt.

För vad det hela innebär är att regeringen lägger lagförslag på ett politikområde där man själv valt att göra lite som man vill. Istället för rak redovisning har man valt att ägna sig åt att knåpa ihop redovisningstekniska lösningar som frigör utrymme under utgiftstaket under valåret, vilket på ren svenska inte är något annat än fiffel med siffrorna.

Föga förtroendeingivande.

Förvånande är det däremot inte.

Det handlar trots allt om en regering som valt att döpa om fastighetsskatten till en avgift. Bara för att avgift ansågs ha en mera positiv klang än skatt.

Politik. Så funkar det. Tydligen.