Så gick några år och i april 2008 försvann 10-åriga Engla Höglund på väg hem från en fotbollsträning i Stjärnsund. Mördaren fastnade på bild och när Eklund greps erkände han också mordet på Pernilla Hellgren i Falun i juni år 2000. Hans DNA stämde med det polisen samlat in på mordplatsen.

Detaljerna kring jakten på Pernillas mördare kunde därefter enkelt sammanfattas; förbluffande och utmanande slarviga. Trötta poliser som inte såg längre än till en möjlig mördare i Falun. Torsåker låg utom synhåll.

Hade polisen bara tagit in Eklund och topsat honom så hade mordet klarats upp. Men Faluns mordspanare orkade inte ens begära hjälp från Gävle för att höra Eklund. Tipset blev liggande i en pappershög.

Att gärningsmannaprofilen tycktes skulpterad efter Eklund gjorde inte saken lättare för de anhöriga till Engla; hade polisen slarvat bort en mördare som sedan begick ännu ett mord? Var Englas och hennes familjs tragedi onödig?

Ja, sannolikt, anser professor Leif GW Persson och vice överåklagare Mikael Björk som av rikspolischefen och riksåklagaren satts att granska utredningen om Pernilla Hellgren. Stora brister i polisarbetet och ett allvarligt systemfel, skriver de två.

Slarvet i Falun spär på bilden av svensk polis som slarvig, fördomsfull, etniskt enögd, verbalt inskränkt brutal och fastlåst i gamla bekväma rutiner. Märkligt nog kommer det nästan dagligen nya fall som skärper konturerna i den bilden. Kanske lider själva polisverksamheten av allvarliga systemfel? Kennet Lutti