Vilken väg ska Sverige gå? Fortsätta framåt med alliansen eller tillbaka till sossesverige?

Frågorna ställs av Maud Olofsson i en pamflett och svaren skriver hon ut i sista meningen; ”vi kommer att stå som vinnare på valdagen 19 september”.

För ett tag sedan mätte några institut ut centerideologins folkliga stöd; runt 5 procent. I den senaste trovärdiga undersökningen fick Olofsson och hennes vänner i den förenade högern under 40. Men inget hinder där för att ta ut segern i förskott. Och politiken ligger fast; ännu mer av det som fört centern från 25 procent till fem.

Från Göteborg, där partiet håller kommundagar, ekar ropen på nedmontering av Las och lägre ungdomslöner, ett krav som drivs hårt av partiets centerextrema ungdomsförbund. Ordföranden Magnus Andersson hyllar alla unga som väljer bort facket, (fackmaffian säger Olofsson) vänder ryggen åt Las och visar glittrande entusiasm över att få lönen sänkt.

Försynt skrev jag ut några tänkbara konsekvenser av att lyfta bort Las ur lagboken; äldre som enligt chefen inte längre fyller kvoten sparkas ut och de yngre, som ännu håller tempot, får vara kvar. Facket reduceras, chefen tar makten och vi får en ordinarie arbetsmarknad som inte rymmer fler än de 100-procentiga. Övriga, invandrare, handikappade, halvt sjuka placeras i den låglönesektor alliansen drömmer om.

Exempel hämtades från Umeå där posten säger farväl till några trotjänare, en har jobbat där i 39 år, för att de inte hinner med. En ordning helt i Anderssons anda, om han förstår vad han säger och kräver. Visst tvivel där, att döma av upprördheten.

Men Andersson står ändå fast, Las binder fast de yngre i utanförskap och Lutti är ”tidigare medlem i Kpml (r)”.

Där kan jag lämna lugnande besked, Kpml (r) är mig lika främmande som Cuf. Likstel politik, obegriplig ideologi, svårt nedsatt verklighetssyn, fast i cementerade dogmer. Extremvänsterns stalinism, högerns blinda tro på marknadens välsignande och helande krafter; inget för mig.

Jag får be Andersson ta tillbaka påståendet, en lögn fläckar annars ner hans CV.

Och om, enligt plan, han kommer ifråga för riksdagen efter Sven Bergström får länet en ljugande parlamentariker.

Alternativet är insortering i samma historiska vakuum som Maud Olofsson; Hitler gjorde tokigheter och Lutti var (r)are.

I nutid utropar Olofsson centern till alliansens ”gröna röst”. Hon kanske tänker på kärnkraften, där partiet rört sig från Thorbjörn Fälldin till fritt fram för nya reaktorer.

Bergström, på väg ur riksdagen och känd för sitt motstånd mot kärnkraft, förklarade stillsamt att han tänkte, eller övervägde, att rösta nej till propositionen när den läggs fram i riksdagen. Några andra centerparlamentariker instämde, och då faller planerna på att bygga nytt. Men att gå emot kräver mod, också av den som är på väg bort från rikspolitiken, och jag undrar därför, lika försynt som alltid: Står du fast Sven?

En vacker träläktare mot ån, en ny bro som binder ihop Nygatan med Strömvallen, en strandpromenad från Konserthuset till Strömbron och öppningar för att bygga vidare, mot en multifunktionell fotbollarena, anpassad för ett lag mitt i tabellen och med lite darrig ekonomi.

Så blir det, om inte Fast Partner sliter fram en halv miljard, ritar in ett datum för ett första spadtag och miljöanpassar hotellet. Bolaget får några månader på sig för det beslutet.

Tjänstemannaförslaget som togs i går sträcker sig inte mot himlen, med sådär 44 miljoner i startkapital, ihopskrapade av kultur&fritid och med en totalkostnad på 80 blir det en ganska jordnära konstruktion.

Den gamla läktaren, från ett annat århundrade, lämnas därhän. En eftergift för de som hellre blickar bakåt än mot framtiden, nostalgiker brukar man kalla den sortens konservativa romantiker.

”Lex Linnea” kastar en dyster skugga över landstinget. Vrånghet och snålhet mot de allra svagaste ger inga poäng.

Svårt handikappade och deras familjer ska självklart ha absolut rätt till de hjälpmedel som gör livet något lättare. Att skriva in konstruktioner som lastar över kostnaderna på andra är inte vackert.

Dessutom är det näst intill obegripligt att ett landsting som i mannaminne styrts av socialdemokraterna så gravt sviker. Och sedan, när kritiken växer, tjurigt håller fast vid en orimlig ordning. Hur gick det till?

Anders W Jonsson, den lokala centerns man i regeringskretsen är nöjd; en markering mot sossarna piggar upp. Men strunt i det, viktigast är ändå att landstinget tvingas till den ordning som gäller i resten av landet.

Jag följde spåret som förde till mitt snöpliga nederlag, låg gårdagens snö och smet kvar? Eller hade nattens patruller fört bort det som fällde mig? Inte bara jag har ju drattat omkull i halkan, snöröjningen sträcker sig längre än så, ända in i Stadshuset. Jag tyckte mig se viss skillnad.

Annars har jag kapitulerat, vintern vann. Jag baxar in bilen i snön framför garaget, som knakar under tyngden av ett skräckinjagande täcke. Plasttaket över uteplatsen bågnar, förrådet ligger inbäddat och ointagligt. Bara med möda kommer jag in i huset.