Vi pågår bredvid varandra. Och tanken är aldrig lika påtaglig som den är i en större stad där det fysiska avståndet mellan varje människa är litet. Att vi pågår bredvid varandra och ser varandras liv passera.

"She said I love you, yeah." Någon passerar mig på gatan i London med ett samtal på mobiltelefonen som bjuder på ett nästan perfekt brottstycke ur någon annans liv. En enda mening plockar jag upp, som jag inte alls egentligen skulle få ta del av men gjorde ändå.

Jag tjuvlyssnar. Kan aldrig låta bli att göra det på offentlig plats, bara för att det är så väldigt spännande att lyssna på liv jag själv inte är en del av.

Den här helgen har Centern mötts i Göteborg. Undrar hur de har det egentligen? Vet hur opinionsläget ser ut. Vet hur politiken ser ut. Men hur mår Centern. Egentligen?

Skulle vilja tjuvlyssna på partiets inre samtal. Den offentliga bilden och det offentliga samtalet säger oss en sak om ett parti. Det inre livet är långt mer komplext. Precis som människor bjuder partierna oss bara på de delar av sig själva som de vill att vi ska se.

Centern har moderniserat politik och parti. Mer Stureplan, mindre glesbyggd. Istället för en glesbygdsinriktad socialliberalism, opersonlig konservatism. Det är en utveckling som applåderas, men långt ifrån av alla.

Energiöverenskommelsen med Vänstern och Socialdemokraterna är sedan länge skrotad. I rask takt har Olofsson marscherat allt mer åt höger. Fräsigt och modernt, nästan alla gör det ju och Centern ville ju inte vara sämre och sa upp bekantskapen med sin själ för att vinna väljarnas hjärtan. Men det har inte funkat. Själlösheten är inte något vinnande koncept, det har den nog aldrig varit egentligen. Trots det är det just själen och det politiska arvet som offrats av Centern, men också Kristdemokraterna och Folkpartiet. Den svenska högern har sakta blivit till en allt mer generisk samling partier. I kampen om de borgerliga väljarna verkar samtliga partier på högerflanken tro att det är en identitet som allmänborgerligt parti som kommer locka. Fast så verkar det ju inte riktigt vara. Ett Moderaterna räcker. För övriga partier i det borgerliga blocket utgörs existensberättigandet av profilfrågor. Opinionssiffrorna för Centern och Kristdemokraterna visar det tydligt.

Och så var det ju det här med Maud Olofssons förmåga till krishantering också. Det har inte gått särskilt bra för Olofsson. Debaclet kring Vattenfall har skadat henne. Hanteringen av Saab likaså. Att Olofssons visioner om jämställdhet bara stavas avdragsgilla hushållsnära tjänster och företagande istället för riktade insatser för ökad jämställdhet tyder på beklämmande intellektuell fattigdom inom Centern.

Så det har nog inte varit så lätt för partiet att mötas, så här i början av 2010. Snarare torde det handla om ett parti som är plågsamt medvetet om att valet kan komma att bli en strid för livet. Och även om Stureplansfallangen inom Centern tycker att den enda vägen framåt är den till höger. Är det uppenbart att väljarna faktiskt inte tycker det.

Centerns allmänborgerliga drömmar riskerar bli deras död. Tyvärr. Och det är ett ärligt menat "tyvärr". För i ett flerpartisystem som det svenska är det faktiskt beklagligt att se att så många partier rör sig allt längre bort från en egen identitet. Och allt närmare en generisk politik präglad av valstrategiska utspel och flirtiga förslag som tillkommit efter ett ängsligt sneglande på opinionsmätningarna.

Sånt gynnar inte demokratin.