Sverige för krig i Afghanistan, mot ”ondskans nätverk”, för den ”frihet vi håller kär i Sverige och Europa”. Orden är Fredrik Reinfeldts, ett retoriskt ljummet uppkok på president Bushs krigsförklaring när han red in i Irak; ett krig för USA:s säkerhet och frihet, mot ondskans axelmakter.

Logiken i statsministerns ord bör väl vara att Sverige är i krig för att vi ska få behålla vår demokrati och den svenska livsstilen.

Sveriges roll i det afghanska och amerikanska kriget är annars mer komplicerad än Reinfeldts enkla analys. Den teoretiska uppbyggnaden sägs handla om att skapa demokrati, infrastrukturer, jobb, frihet och stabilitet. Ett mäktig uppdrag, särskilt som en stor del av de afghanska folket inte tycks sluta upp.

Flickors skolgång brukar sättas högst när kriget ska rättfärdigas. Inga invändningar är möjliga mot detta; talibanerna håller kvinnor och flickor utanför skolor och arbetsmarknad. En grotesk ideologi, med rötterna i medeltiden.

Men att kriget, som pågått i årtionden, inte går att vinna genom att besegra fienden på slagfältet lämnas därhän, eller negligeras. Sverige skiljer sig där inte från några av de andra krigförande länderna.

Att president Karzai, installerad och skyddad av USA, vann ett val efter monumentalt valfusk, att hela hans administration är svårt korrumperad och att han inte skulle överleva en dag utan tusentals utländska soldater som skydd, förs undan från dagordningen. Karzai är vår man, heter det. Det finns ingen annan.

President Obama gör nu en sista ansträngning för att besegra fienden. 30 000 nya soldater flygs in, krigsstrategin förändras och målen konkretiseras; närmare kontakter med civilbefolkningen, en stor offensiv mot talibanernas hjärtland och överflyttande av ansvar till afghanerna själva. Öppning för samtal och förhandlingar med moderata talibaner.

Att simma som fisket i vattnet, kallades den sortens närvaro under den kinesiska revolutionen, kanske har Obama läst Mao?

De två dödade svenska officerarna rörde sig bland folket och utgjorde lätta och tydliga mål för motståndaren, vem det nu var. Kanske ett förräderi. Men Sverige ska bygga förtroende hos civilbefolkningen och det görs bäst utan skyddande pansar och tung beväpning. Att ta av hjälmen är en symbolisk handling, men livsfarlig.

Morden förändrar ingenting, säger regeringen och försvarsmakten. En lättvindig inställning; hur många döda kan vi tolerera, eller acceptera för fortsatt svensk närvaro? Urban Ahlin, socialdemokratisk talsesman, skriver ut ett fiktivt antal; ”någonstans går gränsen för hur många soldater vi är beredda att se stupade”.

Den gränsen bör vara nära, och tiden närmar sig för den dag vi byter ut soldaterna mot bistånd och massiv hjälp till civilbefolkningen. Sverige är bättre på livsuppehållande insatser än dödligt vapenbruk.