Ibland skulle det kännas lite bättre att läsa lite mindre om hur Sverige egentligen fungerar. Eller snarare om hur Sverige inte fungerar. Riksrevisionens rapport om regeringens styrning av arbetsmarknadspolitiken är typexemplet på sådan läsning. För det är onekligen lättare att upprätthålla någon form av tilltro till det här med staten med vissa kunskapsluckor.

När Riksrevisionen granskar regeringens styrning av arbetsmarknadspolitiken i rapporten Styrning inom arbetsmarknadspolitiken – mål, styrkort och modeller för resursfördelning blir det inte direkt en guldstjärna i kanten. Den här gången heller.

Vad som framträder är bilden av en regering som är lätt flumliberal när det handlar om både det här med att sätta upp mål för verksamhet, utvärdera målen och styra.

Kritiken är skarp, eller, så skarp den nu kan bli klädd i byråkratsvenska. Styrningen av arbetsmarknadspolitiken är svag, målen vagt formulerade, ifråga om Arbetsförmedlingen redovisas det inte några normer för bedömningen av myndighetens verksamhet, och därför blir det också svårt att bedöma vad resultatet av verksamheten egentligen är. Vilket ju inte känns sådär jättebra när det handlar om en myndighet vars arbete trots allt är att sätta Sverige i arbete.

Men så ser det alltså ut. Och skall man tolka den där rapporten från Riksrevisionen, och det ska man ju, kan det konstateras att regeringen mest kör lite på känsla ifråga om det här med arbetsmarknadspolitiken i allmänhet och Arbetsförmedlingens verksamhet i synnerhet.

Några egentliga utvärderingar av Arbetsförmedlingens verksamhet har regeringen inte plockat fram. Vissa underlag finns. Men inte några utvärderingar som egentligen säger oss hur det går med regeringens arbete för ett Sverige i arbete.

Ibland är innehållet i den där rapporten riktigt pinsam läsning. Som när det konstateras att regeringen i budgetpropositionen för 2010 utvärderar jobb- och utvecklingsgarantin utan att över huvud taget kunna hänvisa till något mer än, ja, alltså, en känsla.

Trots att det ännu inte finns någon utvärdering av jobb- och utvecklingsgarantin, gör regeringen bedömningen att garantin har bidragit till att öka möjligheten att övergått från arbetslöshet till arbete för dem som står längst från arbetsmarknaden.

Det finns alltså ingen utvärdering av verksamheten, och därmed inget egentligt underlag för regeringens bedömning. Men det bekymrar alltså inte regeringen nämnvärt, som istället med hög svansföring slår sig för bröstet och tycker att deras politik faktiskt funkar. Något annat skulle ju i och för sig vara rätt underligt att plita ner i budgeten.

Riskrevisionen gillar, av förklarliga skäl, inte riktigt det här med att regeringen utvärderar verksamhet utan några utvärderingar som underlag.

Enligt Riksrevisionens bedömning bör regeringen analysera behovet av effektutvärderingar för att mer objektivt och rättvisande kunna bedöma Arbetsförmedlingen verksamhet.

och fortsätter:

Om regeringen anser sig kunna konstatera att en verksamhet gett goda resultat måste detta ses i relation till något.

Hepp.

Konstateras kan alltså att regeringens självförtroende onekligen är gott.

Men gott självförtroende är inte riktigt samma sak som fakta. Vilket faktiskt är det enda som är av intresse när den svenska arbetsmarknadspolitiken skall utvärderas. Att regeringen tycker den är bra på det här med arbetsmarknadspolitik är självklart. Men det säger lite om huruvida den faktiskt är det. Och i Riksrevisionens rapport rörande styrningen av arbetsmarknadspolitiken framträder bilden av en regering som på det hela taget faktiskt mest är amatörer på det här med att regera.