En svår omställning väntar, från arbetets upplivande kamratskap och gemensamma upplevelser till pensionärens övergivenhet, kanske ensamhet. Vem vill, efter ett helt liv i arbete, känna sig överflödig?

Ingen tröst att finna i det rosa kuvertets brutala och förbluffande sanningar. Inte mer? Efter heltid, i 40 år? Då gäller det att leva till 90, för att det nya livet skall löna sig. Ändå är männen, generellt, mer lyckligt lottade än kvinnor som varit hemma med barn, kanske jobbat halvtid eller tagit ledigt från arbetsmarknaden några år. De riskerar chockskador när kuvertet slits upp.

Ensamstående, både män och kvinnor, har det ännu värre. Några tusen, efter skatt, hur långt räcker det? Kött en gång i veckan, potatis och sill alla andra dagar?

Ingen nåd att vänta från den här regeringen, den häller miljarder över de som arbetar och sticker åt ”fattigpensionärerna” några tior mer. Ändå, något förbluffande, beskrivs det nya pensionssystemet som ”starkt” och ”lyckat”.

Att pensionärernas organisationer kräver del av ”jobbskatteavdraget” och mer i plånboken är självklart. De ser ju orättvisorna varje dag. De lyckligt lottade är de som finner sig vara i god form och ha hälsan. Andra får, försiktigt, kliva upp på barrikaderna, kräva sin rätt och kraftig höjda pensioner.

Men fattigdom kan ju fördras om den delas lika, hette det på 30-talet. Dagens pensionärer finner sig inte i den defensiva eller uppgivna hållningen. De ser sig omkring och upptäcker politiker som blundar för problem skapade av en regering som prioriterar de som arbetar men struntar i alla som lagt arbetet bakom sig.

Och en partiöverskridande överenskommelse, fattat av tjänstemän och politiker som förhandlat åt sig bekväma pensionsvillkor, skänker inget överflöd till 40-talisterna och de som går hem årtionden efter detta.

Därför bör varje förälder tvinga sina barn att pensionsspara. Några hundra i månaden, i 40 år, kan ge guldkanter när tiden är inne. Räkna inte med att systemet ger någon särskild trygghet för dagens 30-åringar.

Och ännu fler borde jobba till 67. Den rätten gäller lika för alla. Det skiljer tusenlappar i månaden, livslångt, för den går vid 65 eller 67. Och ännu mer för den som kan eller orkar jobba till 68.

För den som jobbar till 70 väntar livets glada dagar.