När jag läser pressmeddelandet på UNAIDS hemsida rörande FN-organets nya handlingsplan för att motverka spridningen av hiv, med särskilt fokus på kvinnor, framstår det som orimligt att det faktiskt är så. Att den främsta dödsorsaken bland kvinnor som borde äga livet faktiskt är AIDS. Men så är det alltså. Att vad som i större utsträckning än något annat dödar kvinnor i dag är AIDS.

En verklighet som inte kan förändras om vi inte gör något åt den brist på jämställdhet som fråntar kvinnor sitt sexuella självbestämmande, som fråntar flickor rätten till utbildning, som gör kvinnor till andra klassens medborgare både socialt och ekonomiskt världen över.

Jämställdheten som så många avfärdar som trams, som en mjuk fråga och som en inte-fråga är i själva verket en fråga om liv och död. Om att överleva, om att kunna läsa och skriva, om att vara frisk, om att inte tvingas till sex och kunna välja och kräva skyddat sex. Om att ha en ställning i samhället som gör det möjligt att skydda sig från hiv.

När en kvinna i Sverige inte tar sig in i ett styrelserum och en kvinna i Uganda smittas av hiv efter att ha tvingats till ett oskyddat samlag handlar det bara om grader av samma förtryck. Det handlar om två företeelser som är ovärdiga att jämföra, men som är resultatet av samma strukturer. Strukturer som innebär att kvinnor världen över fråntas möjligheten att bestämma över sitt eget liv och göra sina egna val i egenskap av individer.

Så när UNAIDS nu lanserar sin femårsplan för att stärka kampen mot spridningen av hiv handlar det inte bara om att öka kunskapen om sjukdomen och vikten av att använda kondom. Det handlar lika mycket om att stärka kvinnans ställning. Om att bedriva ett aktivt arbete för att stärka jämställdheten.

Men tyvärr väljer världens ledare, oavsett om det handlar om politiska eller religiösa ledare, att bortse från det faktum att jämställdhet är en nödvändig och avgörande del av arbetet mot spridningen av hiv.

Och det är så självklart att det är så. För det är enkelt att ta ställning mot hiv. Att erkänna sambandet mellan brist på jämställdhet och spridningen av hiv är långt svårare. För om vi sätter in hiv i en större kontext än kunskap och kondomanvändning och börjar titta på strukturerna som bidrar till spridningen av sjukdomen mellan människor tvingas vi också ifrågasätta den maktordning som cementerats och kultiverats sedan mänsklighetens födelse. Den som gjort mannen ekonomiskt och socialt överordnad kvinnan. Vilket utgör en maktordning i samhället med många vinnare som är beredda att kämpa för att få behålla den överordnade ställning de tilldelats bara genom att födas in i kollektivet män.

Därför riskerar vi också förlora striden mot hiv. För att vi inte är beredda att sätta in spridningen av sjukdomen i sin verkliga kontext. Vilket dock är ett pris många uppenbarligen anser vara rimligt att betala för att upprätthålla könsmaktsordningen. Det är ju ändå bara lite AIDS. En sjukdom som slår hårdast med de som inget har. Och som fler kvinnor än män i dag bär på.

Jenny Wennberg