Dagen före den internationella kvinnodagen låter DO meddela att man nu stämmer Jessica, Ulrika och Evas tidigare arbetsgivare. Tre kvinnor som diskriminerats på arbetsmarknaden i världens mest jämställda land av det enkla skälet att de råkar tillhöra det barnafödande könet.

Så här ser det alltså ut år 2010 i Sverige. Vi har inte tagit oss längre trots lagstiftning mot diskriminering och genusmedvetenhet än att kvinnor fortfarande får sparken, lägre lön och sämre möjligheter till vidareutveckling i yrkeslivet än män. Av det enkla skälet att den biologiska arbetsfördelningen mellan könen innebär att det ligger på kvinnans lott att föda barn.

Den sociala arbetsfördelningen stipulerar dessutom fortfarande att huvudansvaret för att ta hand om dessa barn ligger på just kvinnan. Vilket försvagar kvinnors position ytterligare, på en arbetsmarknad där män är chefer och själva vare sig föder barn eller står för majoriteten av det obetalda arbetet i hemmet.

Så nej. Det är inte med någon större glädje det i dag kan konstateras att vi i dag ännu en gång firar internationella kvinnodagen.

För internationella kvinnodagen är nämligen dagen som inte borde finnas. I år firar den trots det 100 år. Vilket innebär att vi fortfarande inte lever i en jämställd värld. Det har Jessica, Ulrika och Eva fått känna av. Och det kommer tyvärr fler få känna av.

För det återstår ännu oceaner av förändringar innan dagens brist på jämställdhet kommer ersättas med det jämställda samhället där kvinnor och män får vara individer istället för kön.

Därför handlar internationella kvinnodagen också om en dag vars existens är mycket svår att förlika sig med.

Den utgör trots allt en symbol över hur sakernas tillstånd borde vara, men ännu inte är. Därför är det inte heller en dag att fira.

Det är en dag att sörja.

För det räcker inte med en internationell kvinnodag för att kompensera för de övriga 364 dagar om året då vi nöjer oss med långt mycket mindre än jämställdhet.