Det handlar inte riktigt om fikapengar, de där 16,4 miljarderna, eller 3,65 procent av den totala summan utbetalningar från Försäkringskassan, som slarvas ut till individer som egentligen inte alls har rätt till dem.

Tydligen är det svenska slarvet dock blygsamt vid en internationell jämförelse, där spannet ligger mellan 3 och 9 procent och snittet på 4,5 procent. Vilket däremot inte gör det svenska slarvet särskilt mycket mer förtroendeingivande eller acceptabelt.

De som felar finns i båda ändarna av byråkratin. Individer skickar in oavsiktligt felaktiga ansökningar. Som Försäkringskassan sedan oavsiktligt felaktigt godkänner.

Ska vi försöka sätta in de där kronorna i någon form av ekonomiskt sammanhang kan vi jämföra dem med den svenska försvarsbudgeten, som 2009 uppgick till 40,4 miljarder, eller kulturbudgeten som samma år uppgick till 6,4 miljarder. Det handlar inte om fikapengar. Det handlar om en tämligen ansenlig summa.

Det hela framstår som näst intill ofattbart. Att det svenska slarvet är så omfattande att det kostade oss 16,4 miljarder kronor 2009.

Även om en brasklapp måste in eftersom denna summa inkluderar ett mörkertal som det i dag finns få metoder för att uppskatta. Inte heller framstår mätmetoden i sig som särskilt precis.

Uppskattningarna av de så kallade experterna, det vill säga individer som arbetar inom Försäkringskassan och som fått i uppdrag att bedöma slarvet inom verksamheten, är inte samstämmiga i alla delar. Bedömningarna rörande omfattningen av oavsiktliga fel från allmänhetens sida ifråga om sjukpenningen varierade exempelvis mellan 3 och 20 procent inom expertgruppen. Vilket indikerar att det handlar om en mätmetod med vissa brister ifråga om precision.

Förklaringarna är tydligen väldigt många till att det blir som det blir när individ möter myndighet. Ett visst försök till fusk, för svåra blanketter, för svåra regler och för lite information. Det verkar helt enkelt vara mycket som är lite för svårt för att det i slutändan ska kunna bli rätt.

Detta trots att det rimliga borde vara att det ska vara lätt att göra rätt. Men det är det tydligen inte, vare sig för den enskilde eller Försäkringskassans medarbetare. Vilket kräver förenklingar.

Något ironiskt framstår det dessutom som. Att A lliansen sedan 2003 lagt tid och energi på att jaga svenska fuskare. När vad de tydligen borde ha jagat var den svenska slarvern.