Lars Vilks har tagit på sig ett mäktigt uppdrag, att uppfostra världens alla muslimer. Det är en dryg miljard, de flesta instängda i barns begreppsvärld, enligt konstnären. Han önskar göra vuxna män och kvinnor av alla dessa. Väx upp!, låter hans budskap, illustrerat av en eländig teckning på profeten som rondellhund.

Några liberala tidningar kliver sedan upp på yttrandefrihetens barrikader och förklarar Vilks absoluta rätt att teckna och publicera sin hund.

Vilks kamp är vår, förklarar de och gör plats för teckningen i sina tidningar. Men liberalerna sträcker sig bara till ett halvjärtat stöd, ingen teckning läggs ut på webben. Då kan den ju ses av alla, i hela världen. Det kan bli problematiskt, inte bara för den egna tidningen utan också för Vilks.

Men han är ju redan mordhotad, och placerad framför varje medieföretags mikrofoner och kameror. En fin dag för Vilks, men inte så lyckat i radions Studio ett i går; det självpåtagna fostrande uppdraget smulades sönder av Nalin Pekgul, som tidigare med glöd försvarat konstnärens rätt att häda, all sorts satir och därmed den enkla streckhunden.

Vilks speglar sig själv mer än han står upp för yttrandefrihet och rätten att häda. Så kan nog den diskussionen sammanfattas.

Hunden är en förolämpning mot alla muslimer som med fara för eget och familjens liv kämpar för yttrandefrihet i länder som låser in oppositionen på obestämd tid. Pekgul lyfte fram några egna exempel, men Vilks var inte så intresserad. Också Pekguls släkt ingår väl i hans upfostrande uppdrag.

Den verkliga och långt viktigare kampen för allas rätt att fritt yttra sig kunde Vilks annars ägna några minuter, i stället för detta tramsande, självbespeglande och poserande. Vilks på bild med rostig yxa, beredd att hugga ner lönnmördarna; stolligheterna säljer bra.

Inget av detta går att ta på allvar. Hela jippot handlar om Vilks själv, inte om några högre syften eller ädla mål. Att ansluta till Vilks är att svika den verkliga kampen mot förtryck, våld och extremism.

Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson närmar sig centrum: ”... varje publicist (bör) noga fundera över om man hjälper kämparna för yttrandefrihet mest genom att åter publicera Lars Vilks usla rondelhhund”. Det handlar inte om något verkligt hot mot den svensk yttrandefriheten, säger hon.

Men dårskapen når extremister av alla möjliga slag, som den egendomliga ”Jihad Jane” och de ännu ganska vaga konturerna av mordpatrullen i Irland.

Men om Vilks, och Jyllands Posten och några högtidliga svenska liberala tidningar, i stället för att skriva muslimer och profeten som möjliga självmordsbombare, eländiga rondellhundar och okunniga lallande barn, sträckte ut kampen för rätten att teckna fritt till judar som får skylla sig själva för påstådd antisemitism skulle liberala tidningssidor stängas.

Smäda muslimer är en enkel sak, smäda judiska offer en helt annan.