DN-kultur går inte att ignorera. Medelklassigare än mycket annat, med ett självpåtaget uppdrag att definiera den goda smaken, men fortfarande sidor som inte går att ignorera för den som vill hålla sig med en välbalanserad mediediet.

Där finns diskursen om samtiden i vidvinkelformat, till skillnad från tidningens ledarsida som i dag presterar liberala spalter som får gråsossar att framstå som kulörta inslag i den svenska politiken.

Men nu skall DN skall skära ner på sin verksamhet. Och den del av redaktionen det kommer skäras allra mest obarmhärtigt i är just kulturen som förlorar hälften av sina anställda. Vilket fått Åsa Linderborg på Aftonbladet att ta strid för sina borgerliga kollegor i DN-skrapan.

Och Arbetarbladets tvåhövdade kulturredaktion att skämmas lite över sin egen initialt avundsjuka över resurserna efter beskedet.

Avundsjukan är dock förståelig. Sveriges stora drakar har en personalstyrka och budget på både kultur- och ledarsidor som man på landets lokaltidningar inte ens kan drömma om. Men vi gör sidor ändå, som ofta väl kan mäta sig med vad de långt mer resursstarka redaktionerna presterar. Arbetarbladets kultursidor är ett av exemplen på detta.

Kvalitativ kultur- och opinionsjournalistik kostar. Det får den dock tyvärr inte göra i dag. Varken på DN eller annat håll. Trenden är tydlig och den handlar om att allt färre skall göra allt mer.

Mångfalden inom den svenska pressen håller på att utarmas. Och den där tystnaden Åsa Linderborg bävar för skall etablera sig rycker allt närmare. För i ett presslandskap med allt färre ägare och tidningar, blir mångfalden oundvikligen lidande.

Vilket i slutändan riskerar leda till att du som läsare kommer hänvisas till en allt mer samstämmig kör av röster på både kultur- och ledarsidor. Och en enögd granskning av din samtid på nyhetsplats.

Det gynnar inte demokratin. Men det gynnar ägarna.