Med en enda rösts övervikt bringar riksdagen klarhet i ett hundraårigt historiskt kaos; armenierna utsattes för folkmord. De skyldiga pekas ut, turkarna. Trots att Turkiet då ännu inte existerade.

Riksdagsledamöterna skriver in fakta ur en historisk tid som de förhoppningsvis lärt sig och studerat i grund. De vet väl vad de röstat om. Annars är sammanbrottet för det ottomanska riket åren runt 1915 ännu inte fullt utklarat.

Men om folkmordet råder ingen större tvekan. Armenier slaktades och andra grupper och folk mördades. Detaljerna studeras av en turkisk-armenisk kommission, som ett led i en svår och komplicerad försoningsprocess. Starkt motstånd från turkiska nationalister, som aldrig erkänt slakten av armenier, och dagens armenier som har svårt att acceptera en process som kan leda till att folken försonas, utan att de ansvariga medger sin skuld.

Varför Sveriges riksdag ska fälla dom i en pågående process är inte lätt att veta. Mona Sahlin verkar lite vilsen; att försvara något som hon var starkt emot är väl inte så lätt.

Carl Bildt, och tidigare Anna Lindh, engagerar sig hårt för Turkiet. Bildt är djupt besviken, med all rätt. Riksdagsbeslutet är obegripligt.

Den moderata centralkommittén har sänt ut en depesch till de hårt arbetande gräsrötterna: Klä och uppför er som folk. Vårda språket. Bort med slips, dräkter, kostymer och pärlhalsband. Knäpp upp skjortan, le och titta rakt mot kameran. Låt gärna någon helt vanlig, sympatisk person skymta i bakgrunden.

Vid samtal med valmanskåren skall orden väljas med omsorg; inte ”privatisering” utan ”mångfald”, ”förändra” byts mot ”förbättra”, absolut inte ”sänka ersättningsnivån” i stället ”det ska löna sig att arbeta”. ”Privata företag” byts ut mot ”enskilda företag eller enskilda aktörer”.

Koderna för uppträdande och klädsel har samlats i ”En guide till nya moderaternas utseende”. Den som söker historiska sammanhang hamnar kanske i Fredrik Reinfeldts bok från 1995, ”Nostalgitrippen”. Där dras riktlinjerna ut för framtiden, och övergången från högerns klädsel till de ”nya moderaternas” ledigare dresser: ”(väljarna)... måste tro att den som leder har samma åsikter som en själv om vad som är bra och dåligt”.

Nästa gång jag möter min moderate vän, en äldre, distingerad herre ofta klädd i eleganta polotröjor, görs en diskret observation; har han anpassat sig? Den lokala partibasen, klädd lite hipp som happ, men personligt, hur har hon uppfattat förmaningarna från Stockholm?

Möjligen går det att reda en ideologisk väg från de nya moderata koderna till kejsarens nya kläder; nakna trots påklädda.

De moderata officerarna skriver inget om att aldrig säga ”skattesänkningar” i stället för ”jobbskatteavdrag”, grundbulten i högerns ekonomiska politik.

Så sorgligt att just den underkänns av Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och stadd i tjänst hos en av den ekonomiska högerns många tankesmedjor, Institutet för näringslivsforskning.

Jobbskatteavdraget har inte lett till ökad sysselsättning och inte minskat vare sig långtidsarbetslösheten eller ungdomsarbetslöshet, konstaterar han. Och ”den långsiktigt ökade sysselsättningsgrad som är önskvärd kan inte åstadkommas genom dagens ensidiga fokus på sänkt skatt på arbete”.

Regeringens finanspolitiska råd har dragit ungefär samma slutsatser. Miljarder har hällts i fel fickor, utan att generera några gemensamma nyttigheter.

Det enda konkreta är väl att redan proppmätta har serverats ännu några portioner ostron och kaviar, nersköljda med champagne.

En skribent på en annan tidning i Gävle är så lycklig; han har fått sina åsikter och uppfattningar bekräftade av några ”genier”. De tycker som vår man.

Tyvärr finner han inte några genier på närmare håll. Bara lågpannade populister, med tillgång till det fria ordet och gott om spaltutrymmen. Friheterna missbrukas. Och tyvärr ingen uppslutning bakom Lars Vilks heroiska kamp för att uppfostra och medvetandegöra världens muslimer, en dryg miljard.

De måste växa upp, förmanar Vilks. Slut på daltandet med dessa omogna, omedvetna barn. Orden upprepas i all världens medier, en islamofob träder ut på arenorna med det fria ordet som tillhygge.

Vilks sträcker fram sin eländiga teckning som bevis för den andliga frihet som väntar om muslimerna gör upp med sin förtryckande religion.

Vår uppspelte redaktör sluter upp bakom andra frihetsälskande liberaler. Absolut kamp för det okomplicerade. Återhållsamhet inför det lite mer komplicerade. Varsamhet med egna insatser om de kan gå förlorade. Men det fria ordet och uttrycket är absolut, och får icke röras eller ifrågasättas.

Bra så, men om Vilks eller någon annan lät publicera en teckning med motiv från 30-talets Tyskland, med alla schabloner, rasistiska uttryck och grova antisemitiska kännemärken; skulle då samma upprördhet spelas upp?

Jag sträcker ut min hand mot nästan alla flitiga brevvänner, de flesta kritiska mot det mesta på den här sidan. Några försöker med ironi, förgäves. Sarkasmer hoppar jag över. Dumheter biter inte. Versaler förminskar jag. Våren förlåter alla som inte vet bättre, att jag alltid har rätt. I princip.