Jag såg henne sitta i rättssalen och försöka sätta ord på det som hade hänt. Orden om att ha förlorat tryggheten, det kanske viktigaste vi har, tog sig långt in.

Med åklagare och målsägandebiträde bredvid sig, gärningsmannen med advokat och tolk rakt framför sig, rätten till höger om sig och journalisterna till vänster skulle hon utförligt redogöra för en kväll som knappast är lätt att tala om ens i sitt eget vardagsrum.

En rad av vittnen som hade befunnit sig i lägenheten när det hände. Vänner som berättade om en ung kvinna som förlorat glädjen som skall finnas där när man är 18 och har precis allt framför sig.

I den där rättssalen veckorna före jul fanns bara förlorare. Unga killar som under natten talade om att det verkade som Bapupa fått till det. Som såg upp till honom och tyckte det var häftigt att få hänga med honom. Som uppfattade det som ett skoj eller skämt att han gick och la sig under täcket hos någon han inte tidigare hade träffat, men inte funderade desto mer över det.

Det var en våldtäkt, men det visste de inte då. Kanske för att vår kollektivt ihopsnickrade myt om våldtäkten säger oss att en riktig våldtäkt inte begås av någon vi bjuder in i vårt hem. Kanske för att få tänker att en helt vanlig kväll ute med kompisar ska sluta i våldtäkt på en efterfest där hälften av sällskapet redan gått och lagt sig.

Unga tjejer som trodde de var trygga, som sov över i Gävle hos kompisens pojkvän.

Och så Yanik Bapupa, som haft tusentals påhejare på läktarna som fotbollsstjärna, men som satt ensam i rättssalen sånär som på två individer som var där till hans stöd. Kontrasten mellan idrottsmannen och den misstänkte våldtäktsmannen var märklig att se.

Och slutligen rättsväsendet. Tingsrätt och Hovrätt. Friande och fällande.

När vi jämför de två domarna är skillnaderna tydliga. Hovrätten poängterade i sina domskäl att den unga kvinnans berättelse var både detaljerad och nyanserad och ansåg vidare att hennes uppgifter fick starkt stöd av vittnenas berättelser rörande natten som började med förfest och slutade med våldtäkt. Att vittnesmålen skiljde sig åt ansåg Hovrätten det finnas naturligt skäl till, som att det var sent på natten och att det hade konsumerats alkohol. Därmed accepterade också Hovrätten den verklighet våldtäkten ägde rum i, till skillnad från tingsrätten som snarast verkade se den som ett störande moment, vilket verkligheten förvisso nästan alltid är.

Bapupas redogörelser klassade Hovrätten i många delar som osannolik och vid en sammantagen bedömning ansågs inte hans uppgifter i avgörande delar som trovärdiga.

Tingsrätten ansåg däremot att det inte gick att bortse från Bapupas redogörelse. Och bekymrade sig över att vittnesuppgifterna i delar gick isär.

Samma händelse. Två helt olika juridiska bedömningar av det inträffade. Tingsrätten friade. Hovrätten fällde.

Och Bapupa. Han var idrottsman tills dagen han anklagades för våldtäkt. Trots att mansidrotten skulle tjäna på ett samtal om det här med mansroll och machokultur.

Klubben han spelade för i Gävle hade ju exempelvis trots allt mottot:

”GIF – ditt bästa blåmärke sedan 1882”

Vilket framstod som vitsigt ungefär fram till den dag samme Bapupa 2007 blev dömd för misshandel av sin dåvarande fru.