En kommunal skola går inte i konkurs i ordets egentliga bemärkelse.

Men de kan läggas ner och detta utan att Riksgäldens chef Bo Lundgren tvingas avbryta sin semester.

Under det senaste året har antalet anställda inom offentlig sektor minskat med mer än 25 000. Cirka 1 500 lärare har varslats om uppsägning.

Skolor uppvisar normalt inga provocerande riskbeteenden. Möjligen att någon rektor emellanåt hyr in en ovanligt dyr föreläsare för att stimulera elevernas inlärning.

Men mest jobbar de på, i hög- som lågkonjunktur och utan hänsyn till hur den korta tremånadersräntan eller marknaden för subprimelån utvecklar sig.

Ändå är det här som notan för den bottenlösa girigheten slutligen hamnar.

Totalt har världens stater tvingats punga ut ungefär 14 000 miljarder dollar för att rädda och stimulera finansmarknadernas aktörer.

Anledningen är lika enkel som absurd; en kraschad storbank skulle få oöverblickbara konsekvenser för individer, näringsliv och samhällsekonomin som helhet.

Det är absurt att insatserna blivit så höga att länder tvingats ställa ut garantier motsvarande en fjärdedel av världens totala BNP – och detta utan att få någonting tillbaka!

Vilka beteenden uppmuntrar en sådan ordning? Inte är det en affärskultur präglad av långsiktighet och måttfullhet i alla fall. Budskapet blir tvärtom: ”Kör det ihop sig är det bara att slå en signal till Bosse på Riksgälden, han kan alltid hitta en lösning”.

Trots varningar från Finansinspektionen om en annalkande bostadsbubbla fortsätter de svenska storbankerna sin lånefest.

Hushållens belåningsgrad ligger i dag på rekordnivåer och frågan är vad som händer när räntorna vänder uppåt igen?

När nästa kris rullar in, och det kommer den att göra, borde förutsättningarna och spelreglerna vara radikalt annorlunda.

Stärk det statliga ägandet inom banksektorn, skapa motkrafter till spekulationskapitalismen, öppna för statligt övertagande av banker.

Hittills är det bara Lars Ohly som har snuddat vid dessa frågor. Han borde få sällskap av Mona Sahlin.

Kalle Olsson