Svenskt näringsliv har för länge sedan gjort sig till en irrelevant borgerlig kampanjorganisation. Vilket bara är att beklaga eftersom svenska företag förtjänar mer än en kontraproduktivt konfliktorienterad företrädare. Att Urban Bäckström bryter mot god ton och kommenterar industrifackens agerande förvånar därför egentligen inte, även om det utgör ett undantag.

31 mars löper industriavtalet ut. Facken kräver 2,6 procent i löneökningar på tolv månader för sina medlemmar, medlarbudet ligger på 0,7 procent. Vilket framstår som ett näst intill oöverbryggligt gap.

Får vi tro svenska ekonomer är industrifackens lönekraven inte på något vis orimliga, satt i förhållande till en beräknad produktionsökning på 2–3 procent. Konjunkturinstitutets bedömning är vidare att det finns ett utrymme på upp till 2,5 procent för löneökningar.

Det torde alltså finnas utrymme för de krav industrifacken nu ställer. Men som vanligt höjs röster från arbetsgivarhåll om att landets arbetstagare ska ta ansvar för svensk ekonomi och företagens utveckling genom en dämpad löneutveckling. Solidaritet är i dessa sammanhang en tämligen enkelriktad företeelse.

Urban Bäckström och Svenskt näringsliv är inne på just den linjen, men står inför ett pedagogiskt problem i den ekonomiska krisens efterdyningar.

Under krisåret 2008 visade landets industriarbete solidaritet med både varandra och företagen de arbetade för genom att acceptera temporära lönesänkningar. Samma solidaritet visade däremot få företagsledare. Vilket innebär ett problem i avtalstider, för arbetsgivarparter som ständigt avkräver landets arbetstagare en typ av solidaritet med både företag och samhälle som de själva i låg utsträckning är beredda att visa prov på.

Förhandlingar för 3 miljoner svenska arbetstagare ska genomföras. Industrifackens resultat sätter nivån. En nivå som måste bli långt högre än de smulor arbetsgivarparterna uppenbarligen vill kasta åt landets arbetstagare. I solidaritetens namn.