Normal kris
I Moskva sitter Hillary Clinton och väntar på ett samtal från Jerusalem; den israeliska regeringen skall svara på några frågor där svaren kan avgöra hur den cementerade krisen mellan Israel och palestinierna skall lösas upp.
Relaterat
De amerikanska kraven, som delas av FN och EU, är brutalt enkla: Stopp för nya bosättningar, stoppa byggandet av 1 600 lägenheter i östra Jerusalem.
USA har, efter vice president Joe Bidens besök i Israel, skärpt tonen mot den israeliska högerregeringen. Clinton sägs har skällt ut premiärminister Benjamin Netanyahu i ett 43 minuter långt telefonsamtal, utan att komma närmare en israelisk eftergift.
Krisen är allvarlig, men inte värre än att president Obama förklarade att den eviga vänskapen mellan länderna består. USA och Israel är ”sammanväxta” och kan inte skiljas åt ens av 16 000 lägenheter, som blir 50 000 när allt är klart. Palestinierna reduceras, som alltid, till en samtalspartner, om ens det.
USA har historiskt inte lagt någon större kraft på att kritisera sin varma bundsförvant. Ockupationen, Jerusalems öde, den öppna rasismen och bosättningarna kan varje amerikansk president leva med, om palestinierna tilldelas en egen liten stat, oavsett hur den ser ut eller om den hänger ihop.
Men en sådan lösning förutsätter att Israel åtminstone låtsas lyssna på USA och världssamfundet. Att genera vice president Joe Biden offentligt och inför hela världen var ett grovt övertramp.
Biden reste hem och Obama sades vara upprörd, men steg sedan in i högerextrema tv-bolaget Fox tv-studio och förklarade att vänskapen består. Inte ens Obama vågar utmana den amerikanska israellobbyn.
Så konflikten följer den utstakade, tragiska dramaturgin; efter ännu ett misslyckande sänds några primitiva raketer från Gaza in i södra Israel, vanligtvis utan att göra någon större skada.
Men i går dödades en japansk gästarbetare av en raket som påstås ha skickats iväg av en grupp med närhet till al-Qaida. Det israeliska svaret, alltid oproportionellt, smular sönder det som ännu återstår av Gaza.
Mötet i Moskva förändrar ingenting. Alla fördömer Israel, och Hamas, alla kräver att samtalen återupptas, enighet råder om att Jerusalem måste delas mellan israeler och palestinier, att byggandet på ockuperad mark måste stoppas och att Gaza och Västbanken öppnas. Men inget händer.
Sedan, eller i nästa vecka, återgår allt till det ”normala”.
