När stats- och regeringscheferna sammanträder i slutet av den här veckan ligger på deras bord en drygt 30 sidor lång promemoria. Den har titeln ”Europa 2020 – en strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” och manar till nystart.

Uppgiften anges vara att återvinna den sysselsättning och det välstånd som har förlorats genom finanskrisen. Förslaget är att regeringarna binder sig för två saker:

Dels föreslås de lägga fast vissa bestämda mål. Dessa är att länderna ska verka för en viss bestämd proportion medborgare i arbete, fler forskare, bättre klimat, färre som slutar skolan i förtid och att minska andelen fattiga.

Dels föreslås en starkare styrning från Bryssel. Länderna ska förbinda sig att rapportera och låta sig övervakas, så att önskemålen om ökad förvärvsfrekvens, mer forskning, bättre klimat, bättre skola och färre fattiga inte bara förblir önskedrömmar.

Av allt att döma kommer detta program att fastställas och lanseras som ett avgörande lyft för det europeiska samgåendet. Samtidigt kommer regeringarna besluta undsätta Grekland – mot att grekerna inte längre får bedriva någon egen inrikespolitik.

Unionens helhetsgrepp aktualiserar frågan om vem som har rätt att bestämma. Hur kan det som läggs fast i Bryssel gälla framför vad länderna själva önskar och beslutar?

Så länge centraliseringen ”bara” avsåg fri rörlighet för kapital och varor gick det att hänvisa till sunt förnuft. Frånvaro av tullar och handelshinder gick att framställa som något som var till fördel för alla.

Gränsen för den sortens vädjande till vad som är praktiskt rimligt förefaller nu vara nådd. När även skatter, välfärd och arbetsrätt bestäms utom räckhåll för ländernas valmanskårer, blir det svårare att ge sken av att det som beslutas i Bryssel är det enda rätta och möjliga.

Europas medborgare kan lätt börja undra varför de ska låta sig bindas av beslut som de inte själva står bakom och inte har fått diskutera. Denna underliggande allvarsfråga är bannlyst från alla nationella valrörelser men likafullt långsiktigt central.

Risken för att den folkliga misstron utnyttjas av samvetslösa populister är uppenbar. Ingen önskar att Bryssel ska bli för Europa vad Washington är för Amerika. Det sätter gränser för hur långt medlemsländerna kan falla undan.

Var gränsen går är en politisk omdömesfråga, som våra förtroendevalda – inte bara i Sverige utan i alla medlemsländer – skulle behöva våga öppet dryfta. Politikernas misstro mot sina väljare kan annars på ett avgörande sätt komma att kvitteras.

Sverker Gustafsson, gästkrönikör

Professor i statskunskap vid Uppsala universitet