När Barak Obama precis hade valts in som senator fick han rådet av Georg Bush att inte bara se upp för sina politiska motståndare.

Ibland finns dina värsta motståndare i ditt eget läger var budskapet, bland de som skall vara dina allierade, men som inte är det på en arena där makten är central. I Audacity of Hope beskriver därför också Obama politik som en fullkontaktsport.

Vilket på många sätt är en träffande beskrivning av hur den främsta arenan för demokratiutövning fungerar. Vad som krävs av den som vill vara med och leka med de stora pojkarna och flickorna är inte bara ett engagemang och en vision. Vad som i lika hög utsträckning krävs är en grym höger, och en mycket tight garde.

Torbjörn Nilsson gör de inofficiella berättelserna om politiken officiella i boken ”De omänskliga”. De inofficiella berättelserna som utgör informationen som krävs för att över huvudtaget kunna analysera politiken.

För det är processerna bakom besluten och utspelen som är det verkligt intressanta med politiken ur ett rent teoretiskt perspektiv. Inte det färdiga resultatet.

I ”De omänskliga” har Torbjörn Nilsson valt ut ett antal politiska samtidsskeenden, bland annat Folkpartiets dataintrångsskandal och striden om FRA, som väl illustrerar partierna som organismer. För det är just detta de i mångt och mycket är, organismer med en egen logik som för utomstående kan framstå som ytterst främmande.

Genom att applicera kända psykologiska och sociala experiment och studier på de skeenden som beskrivs i ”De omänskliga” avkodar Torbjörn Nilsson denna partilogik, vilket höjer läsningen och ökar förståelsen för den som inte själv är politiskt engagerad.

Tyvärr är det dock inte en fager inblick i partiernas inre liv Nilsson bjuder på. Själv kallar han det för ”berättelser från politikens bakgård”. Men vad han beskriver är egentligen inte berättelser från politikens bakgård. Det handlar inte heller i någon egentlig mening om enskilda exempel.

Vad som skildras är snarare partiernas sociala koder och kultur, och vilket resultatet av dessa blir i extremt pressade situationer, när partierna utsätts för hårt yttre tryck, möter internt motstånd eller skall hantera meningsmotsättningar.

Det går att leva ett helt liv inom ett parti. Vilket många av de mest aktiva också gör. Det är inom partiet och politiken man har sina vänner, det är där man träffar sin partner och det är i partiet man investerar sin fritid.

I utbyte blir man del av en värdegemenskap, en del av ett sammanhang där det råder åsiktsresonans, eller, snarare, där det eftersträvas åsiktsresonans. Vilket förvisso är behagligt. Men knappast intellektuellt utvecklande.

Och det är väl just den där lätta doften av sekterism som skrämmer och avskräcker.

Att partier är organisationer som har förmågan att knyta till sig människor på ett sätt som till sist gör det svårt för individen att skilja på vad som är politiskt och vad som är privat.

Att det handlar om organisationer som lätt blir identitetsskapande, trots att de i grunden är mycket illa skapta för detta, eftersom kärnverksamheten trots allt är makt, att tillskansa sig och utöva.

Vad Torbjörn Nilsson avhandlar i ”De omänskliga”, även om det inte uttryckligen konstateras i boken, är en av de företeelser som utgör partiernas kärnproblem idag; att individen förväntas sätta kollektivet främst.

Undantagslöst. Och detta i en individualiserad samtid. Ett faktum som delvis förklarar partiernas svårigheter att locka nya medlemmar.

Den kultur och de sociala koder som framhärdar inom partierna är daterade. Men trots det tycks det inte finnas några verkliga ambitioner att ersätta dem.

Kollektiv före individ alltså, även om det kräver av den enskilde att begå våld på sin egen övertygelse och svika de man ytterst representerar; folket. Trots att all makt skall utgå ifrån folket.

Inte partiet.