Göran Hägglund ler mot kameran och lägger försiktigt händerna på köksbordet; en politiker på rätt plats. Det är här, skriver Hägglund, som de stora besluten fattas. Politikerna skall hålla sig på avstånd, det är verklighetens folk som har rätt.

Sedan sträcker han sig efter voteringsknappen och röstar för gigantiska skattesänkningar till de allra rikaste och de redan proppmätta. Överskottet, skickligt ihopsamlat av den förträffliga regeringen i tider av olyckor och kriser, ska fördelas efter de kristnas värdegrunder; hälften till den procent som redan har allt, hälften till övriga.

Det kan, utöver gigantiska skattesänkningar till högerns kärntrupper, bli 50 kronor ytterligare till flerbarnsfamiljerna.

Denna generositet går över alla gränser: Vi vill göra gott, för så många som möjligt, samtidigt. Hägglund slår, försiktigt i det främmande köket, näven i bordet.

Kristdemokraterna, kroniskt svaga, ständigt famlande, alltid berett att svänga kappor efter alla möjliga vindar tror sig ha hittat en vinnande fråga.

Hägglund reser till nära och avlägsna köksbord i sällskap med partiets ivrige sekreterare, känd från Gävle fullmäktiges talarstol. I god tid sänder de ut en artikel med samma innehåll: Det är de kristna som lyssnar, levererar och lär sig. Ett ömsint parti. Vanligt folk har svaren, hans reskamrat Sjögren antecknar flitigt. Något går väl att återanvända.

Men sägs det något, hos verklighetens folk, om det groteska system som tvingar svårt sjuka att ställa sig i kö för att få skriva in sig på Arbetsförmedlingen? Eller den brutalitet som tvingar döende att söka jobb så länge de lever? Hägglund prisar det här systemet, det gör folk friskare, säger han. Sedan tackar han leende ja till ännu en påtår.

Det blev ganska många samtal under något årtionde, också från stugan i Dalarna. Det mesta rörde sig kring partiets möjliga svek eller anpassning. Arbetarepartiet hade flyttat mot mitten, i stället för att stå fast vid ursprunget och de goda värderingarna.

Ingen större kärlek till partiledaren, ingen påtaglig respekt för några lokala partikamrater. Han antydde partibyte vid senaste valet, men det hade jag svårt att tro. Tidningen läste han noggrant.

Vi sågs också kring pensionärsbänkarna i Nian, han förklarade läget. Inga invändningar från mig, vi var överens om det mesta. Men inte om hans försiktiga helgvanor; Brännvin special har aldrig smakat.

Nästan alltid några minnen från Gävle varv, på den tiden, avlägsen, en arbetsplats präglad av slit och ärligt kamratskap. Chefer karaktäriserades hårt men rättvist.

Några veckors tystnad förklarades av annonsen i onsdags; Börje Ybert blev nästan 85 år.

Jag följer turerna kring Muhrén, det åldrande bandygeniet, med visst vemod och nyfikenhet; vad är sant, vad är konstruerat och var i den här historien tar verkligheten över de personliga konstruktionerna?

Jag kontaktar vår sportchef och får det mesta utrett. Ingen anledning sörja, men respekt för en spelare som under många år rankades etta i landet, kanske i hela bandyvärlden, men inte självklart som den främste i den egna klubben.

Bild av en personlighet, svår att underordna sig. Men också konturer av en spelare som gjort andra bättre och under några år laget till landets ledande och bästa. Nu sorteras han bort, kanske självförvållat. Men klubbledningen ger intryck av svaghet, eller ren feghet.

Äldre spelare hålls på halster, förstår jag, i väntan på några värvningar. Går de i lås, adjö. Om inte, erbjudande om ett-årskontrakt.

Muhrén är, som han själv säger, värd ett bättre, eller anständigare, slut än det som nu rullas ut inför supportrar och hela Bandysverige. Det är allt lite sjaskigt.

Kuvertet från Vattenfall behandlar jag alltid med silkesvantar, sittande. Siffrorna längst ner kan, har jag lärt mig, få också den starkaste knäsvag. Direktverkande el har sitt pris. Nu kom ett kuvert med innehåll och budskap från den allra kyligaste delen av den svinkalla vintern.

Jag räknade med nytt rekord, trots att fakturan jag betalade för några månader sedan slog alla tidigare noteringar.

Men nu, efter att ha dragit ner på värmen, släckt lampor, hukat i mörkret, diskat och tvättat på natten, låtit tusentals värmeljus stråla och vaggats till sömn vid sådär 14 grader; den som spar så ihärdigt måste väl få ett tack för mödan? Eller en human räkning.

Jag stirrade: 9 728 kronor.

Räck mig en braskamin, res ett vindkraftverk, fly mig ett tjockare duntäcke! Eller dra fram fjärrvärmen till min tomtgräns.

Snödropparna tittar fram, kanske på sommardäcken. Snön smälter sakta bort, fast drivorna ännu ligger meterhöga. Himlen är magiskt blå, själen tinar upp, hela tillvaron ter sig uthärdlig. Solen värmer. Äntligen vår! Nyfödda i Furuvik! Livet återvänder. Plattityderna faller tungt till marken.