En lång natt, mot soluppgången. Men inget tidigt morgonljus över den slitne och urblekte Gordon Brown. En tung förlust och slut på 13 år av regerande. Ett långt farväl till 10 Downing Street, Brown väntar ut förhandlingarna mellan högerns ivrige ledare och den besvikne liberalen Clegg, trots nederlaget upphöjd till kungamakare.

David Cameron, en kvickare version av den lite tröge och försiktige Fredrik Reinfeldt, vann en vacker seger men den räcker inte ända fram.

Han bjuder därför in Nick Clegg, men säger inget om en möjlig koalition. Tänker han köpa sig makt; några liberala hjärtefrågor i utbyte mot röster och uppslutning i parlamentet?

Jag följde valvakan, men somnade in när sammanräkningen inte nått längre än till några få mandat för de röda och blå och en tom ruta för de gula. Ett omöjligt valsystem. Det duger inte ens till en valvaka med slutresultat. Nu, 17.45 i går, räknas de sista rösterna.

De närmaste dagarna avgår Brown och lämnar över till David Milleband, den briljante utrikesministern. En nödvändig förnyelse, med en enda reservation; Milleband brukar publicera långa utrikesdeklarationer tillsammans med Carl Bildt.

Vi uppmanades att sitta ner, och njuta. Ett gott råd. När symfonikerna tog sats, brasset drog in luft, glänsande cymbaler lyftes mot taket och violinisterna snodde på och vällde Internationalen över kongressdeltagarna. Arrangerad direkt för Ohly och hans sammetsrevolutionära skara. Dirigent; Johan Larsson från Ockelbo, tidigare reporter på den här tidningen.

En sista gest mot musikerna och så dånande, stående applåder.

Inga briljanter, blixtrande halsband, klubbkavajer eller eleganta sidensjalar i salongen, som när Moderaterna kongressade i Gävle (före de absoluta ”folkliga” klädkoderna). Amatörteater i stället för solid invigning. Men allvar, som hos vilket statsbärande parti som helst. Ohly ser redan ut, och uppträder, som en minister, kanske med ansvar för den sociala politiken.

Lättnad, eller befrielse, hos de som suttit i månadslånga förhandlingar om en gemensam politisk plattform. Jag har hört lite om hårda tag, och en avgrund mellan de gröna och Vänstern.

Men i morgon, på den här scenen: Ohly! Sahlin! Wetterstrand! Eriksson!

En ny tid är här.

Lennart Sjögren pratar på, men säger inte så mycket. Men till slut: han vill sänka bensinskatten, säger nej till delad föräldraledighet, gå med i EMU och dra hem de svenska soldaterna från Afghanistan.

Det sista säger han inte, men svarar på den här frågan: Ska Sverige sända ut soldater i krig? ”Nej”. Vad säger hans partiledare? Skiljer KD ut sig i Alliansen? Det har jag inte hört.

Det är i lokalradions envisa utfrågning Sjögren tar sats mot paradiset. Gud skapade världen och vilade på den sjunde dagen, för 6 000 år sedan. Människan steg sedan ut ur paradiset, resten är historia.

Darwin reducerad till en, av många, med teorier om människans tillblivelse. Sjögren tror på bibeln. Kreationism brukar man kalla den sortens förnekelse av Darwins och vetenskapens teorier.

Det vore mig fjärran att raljera över var och ens religiösa tro. En privatsak. Men Sjögren är partisekreterare och sitter på bänken bakom ministrarna. Han tror att Gud skapade jorden för ett ögonblick sedan och att han (inte hon) skulpterade kvinnan ur den förste mannens revben. Inga neandertalare i den världsåskådningen. Därför KD:s familjepolitik?

Jag som nyss följt Kunskapskanalens serie om människans tillkomst och hur hon befolkade världen, för några hundra tusen år sedan, grubblar över det här.

Några bilder från Hisingen flimrar förbi, bollen hålls så gott det går på marken och passningarna hittar ofta rätt mottagare. Förbindelse upprättad mellan centralt mittfält och den ensamme på topp. Laget dras ut (men hålls ihop) i offensiven och packas tätt i försvarsspelet.

Tidigare, mot Kalmar, spelade två lag från superettan; knappt något konstruktivt från Kalmar och Gif skickade, för att säkra bakåt, framåt och åt alla sidor, bollen mot stjärnorna.

Jag räknade tjongandet från backlinjen, över mittfältet till de två längst fram; 15 i första halvlek, sex i andra. 21 gånger skickade Kalmar bollen direkt åter till Gif:s backlinje. Risk för nackspärr hos den glesa skara som samlats i ett av stadens många kulturpalats.

Vår utmärkta sportredaktion stönar över det torftiga spelet, men ursäktar delvis de ansvariga med alla skador. Men vem saknas av dem som rehabiliteras eller sitter och fryser på bänken?

Och spelarna, förmodligen skickligare bollspelare än vad de tillåts vara, anpassar sig. Men plötsligt släpps en bänknötare in i backlinjen, han dribblar av tre motståndare, som siste man!, och lägger bollen tillrätta. Förvånade applåder.

Tidigare har jag accepterat långbollandet, bara poängen ramlat in. Nu krävs det mer. Vad ska vi annars ha en ny arena till?

En svår förkylning efter en vecka på Kreta, iskyla dämpar sedan lustarna på hemmaplan. Jag krattar lite förstrött ihop några lövhögar. Utemöblerna staplade, de mjuka dynorna kvar i förrådet. Jag kräver därför en rättvist fördelad vår! Mer värme åt folket! Nu.