Såväl väljare som ekonomer har prisat regeringen Reinfeldt för dess krishanteringsförmåga under den skakiga hösten. Nu befinner sig ekonomin på nytt i ett väldigt allvarligt läge. Hur den uppblossade krisen ska sluta vet vi inte, däremot vet vi att den kommer att få politiska implikationer.

I Aten har våldsamma demonstrationer skördat dödsoffer, i Storbritannien hoppades många väljare på en stark regering som kan ta itu med landets svindlande budgetunderskott (man fick motsatsen).

Och så har vi Sverige, eller som Fredrik Reinfeldt brukar säga, ”föregångslandet Sverige”.

När regeringspartierna på lördagen lade fram sin gemensamma valplattform trodde man att de skulle ta chansen och ge svar på tal efter de rödgrönas budgetmotion. Kasta ut något smaskigt köttben till väljarkåren. Men icke. Ja, förutsatt att man inte går igång på löften om skärpningar i budgetlagen vill säga ...”Regeringen går till val på ansvar”, skriver TT.

En bekymrad Anders Borg blickar ut över kontinenten, det finns uppenbara risker för spridningseffekter. Vår nye rikshushållare kan bara beklaga att andra länder inte skött sina statsfinanser med samma finess som svensk borgerlighet. Men hur bekymrad är Borg – egentligen?

Är inte en andra krisvåg det bästa som kan hända regeringen?

Så kan Borg och Reinfeldt fortsätta att berätta hur dåliga alla andra är och skyffla över ansvaret för de inhemska problemen – massarbetslöshet och underskott – på utomstående krafter.

Hur en regering som har skickat iväg 80 miljarder i skattesänkningar och slitit sönder de allmänna trygghetssystemen kan beskriva sig som ansvarsfull och krismedveten är ett mysterium.

Krishantering handlar nämligen inte bara om att rädda bankpalats utan om att motverka social splittring och långvarigt utanförskap. Regeringen säkrade bankerna, men struntade i det viktigaste, människorna.

Kalle Olsson