I stället för att vända andra kinden till kastade ”en mobb...brandbomber”. Dilsa Demirbag-Sten, högerskribent i Expressen, har sett det ingen annan såg. Anmärkningsvärt, minst, om det hade varit sant. Men hon bluffar, eller hittar på. Inga brandbomber ombord, men några som försvarade båten och sina liv.

Israels vänner, några svårt plågade av bilderna och det brutala mördandet, nio döda går inte att resonera eller tänka bort, väljer konstruktioner före verkligheten.

Hela världen mot Israel, så brukar det heta i Jerusalem. Vi mot dom, araberna och alla okunniga européer.

Nu kräver hela världen, också USA, en oberoende utredning av vad som hände. Vittnesmålen annars entydiga; övervåld, mord, trakasserier och misshandel. Piratdåd av en regim som sätter sig över FN, EU, folkrätten och vad omvärlden tycker eller kräver.

Men blockaden av Gaza snart över.

Ett mejl landar i lådan, det är från en gammal brevkamrat, Tage Björklund (tage.j@gavle.to): ”En demagog...får berätta sina fabricerade lögner om att folk blivit skjutna i sömnen och att Israel är på knä! Israel har flera sanna vänner än du och alla hamaskramare kan föreställa.

Demagogen är Henning Mankell och de döda sköts i huvudet, från nära håll.

Bojkotta Israel? Det har jag gjort i många år. Men valet är personligt, att isolera stater kan upplevas som trubbigt. Carl Bildt förklarade varför. Sydafrika var lättare, där hela världen mot rasisterna. Bakom Israel alltid USA, och några vasaller.

Det personliga är lättare; undvik varor märkta med 729 vid streckkoden. Salta inte med Jozo, ät inget vegetariskt från Hälsans kök, köp inga grönsaker märkta Jaffa, Carmel och Top.

Uppdrag Granskning ägnade en timme åt sparbankerna, Swedbank, Folksam och miljardförlusterna i Baltikum. Strålande affärer där för den som kom först och vågade satsa. Väldiga bankpalats pekade mot himlen, som för att markera höjden på kommande vinster.

En bankman, med förflutet i Gävle, hällde miljarder över låntagare utan att närmare kontrollera förmågan att betala tillbaka.

När kraschen kom räknades förlusterna i miljarder. Swedbank knäade men restes på fötter av Folksam. Nu pågår restaurering, som kunderna får betala. Missmod långt ner i organisationen, men en ny direktörer blickar framåt; vinster runt hörnet bara vi når dit.

Jag, övertygad om att allt hänger ihop, räknar de personliga förlusterna på insatt kapital, 30 euro kvar i plånboken sedan senaste besöket i eurozonen. Då kostade den 10.60, nu drygt 9.50. Inför nästa resa nya förluster, och vinster för växelbolagen. Svår sits.

Självklart lade jag en nejröst i folkomröstningen, och det tjänade hela landet på. Också ja-sidan erkänner att de hade fel. Nu säger 61 procent nej, och eurons varmaste vänner förstår inte varför. Jan Björklund vill folkomrösta igen, gärna redan i nästa vecka om det går, och det är ett förslag värt att stödja. En ny, överväldigande seger för nejsidan sänker hela ja-rörelsen för överskådlig tid.

Jag steg in i vardagsrummet, och plaskade omkring i vatten. Ett ögonblick av total förvirring, blöt om fötterna framför teven? Medelhavet väntar och är nära, men först nästa vecka.

En droppe landade i huvudet. Mörka fläckar i taket och en trappa upp, i duschrummet, översvämning. Något hade läckt, men vad? Jag granskade ledningarna, inga fel. En spricka i ett rör såg inte så bra ut. Alla kranar åtskruvade; ändå vatten här och där. En mardröm, brukar man säga. Dagarna före semestern.

Morgonen efter sände försäkringsbolaget omedelbart en yrkesman som mätte och inspekterade. ”Vi river upp duschgolvet, och det där röret byter vi. Sen får vi se. Taket målar vi om”. Parketten i vardagsrummet? ”Vi avvaktar”.

En känsla av lättnad, trots vatten och mörka fläckar. I trygga hantverkshänder, också när de river ner, sliter upp och hugger in där jag knappt vågar nudda något eller ens närma mig. Och när vi återvänder är allt som nytt.

Alla lokala medier på plats i kungliga slottet när den lokale konstnären, efter lång väntan, personligen får överräcka sitt verk, specialdesignat för brudparet. En idog PR-insats får äntligen sin vackra belöning. Jag kikar på bilden, ett stilleben med ett äpple på en kudde och jeanstyg? Lite oklart.

Konstnären är hemlighetsfull, fri tolkning påbjuden men glöm inte att budskapet rymmer något om Ockelbo. Oklart vad.

Kungen skrockar och de lyckliga tu skrattar och försäkrar att tavlan skall hängas upp på central plats i det nya och nyrustade hemmet.

Men krälandet och fjäskandet inför kungligheterna allt svårare att stå ut med. Det nigs och skrapas med fötterna och fullt friska personer kan diagnostiseras som giktbrutna av allt bugande. Få håller huvudet högt och förklarar sig ointresserade. Det kan också sägas: Hela kungahuset är en fars.

En helg full av kära plikter. Barn tar examen, barnbarn skall namnges. En plötslig känsla av att tiden rinner iväg, nyss yngst, i dag väldigt äldst. Arbetslivet snart utmätt och sedan en tillvaro i skuggan? Äh, det får man ta. Rygga inte inför ”pensionär”, och köp en hund.