Regeringsproblemet
Vid tydligt utfall 19 september väntar ytterligare fyra år av blockpolitik. Om det däremot blir på det sättet att varken de rödgröna eller alliansen får egen majoritet, kan ingen regering bildas utan att något eller några av partierna väljer att samarbeta med tidigare motståndare.
Relaterat
Artikelbilder
Jörgen Hermansson och Thomas Persson klargör i den just utkomna boken Regeringsmakten i Sverige hur detta ständigt närvarande problem har hanterats under de senaste hundra åren.
Före 1917 ville högern att Sverige skulle styras som Förenta staterna. Statschefen borde själv utse landets regering. Den enda, men viktiga, skillnaden var att den svenske kungen ärvde sitt ämbete. Den amerikanske presidenten var folkvald.
Utgången av första världskriget gjorde ärftlig politisk makt svår att försvara. I stället började partierna låta majoritetsförhållandena avgöra regeringsfrågan – det som efter brittisk förebild kallas parlamentarism. Vi fick ett system med skilda samarbetsmönster i olika frågor.
Tjugofem år senare, när andra världskriget led mot sitt slut, ansåg Per Albin Hansson, att den mellan 1939 och 1945 praktiserade ordningen med alla partier i regeringen borde ersätta parlamentarismen. Sverige borde styras som Schweiz.
Avgörande för att det inte blev på det sättet var att hans partikamrater Gustav Möller och Ernst Wigforss motsatte sig fortsatt samlingsregering. De förespråkade en återgång till den brittiska principen om att landets regering bör grundas på skiftande majoriteter i riksdagen.
Ytterligare sextiofem år senare är det föga troligt att ordningen före 1917 går att återuppliva. Visserligen har media under det senaste halvåret hårdlanserat monarkin. Men att kungahuset utser landets regering är det ingen som på allvar förespråkar.
Snarare håller marken på att beredas för samlingsregering. Det blir följden av att partierna slätar ut sina profiler och att media inte främjar verklig debatt utan nöjer sig med att kommentera opinionsmätningar. Unionsmedlemskapet verkar också i den riktningen.
De senaste nittio årens huvudsakliga lösning är med andra ord inte ofrånkomlig. Vi som anser att brittisk parlamentarism är bättre för Sverige än amerikansk maktdelning och schweizisk samlingsregering behöver ständigt på nytt bevisa att det förhåller sig på det sättet.
Det gör vi genom att rösta efter övertygelse och på ett praktiskt plan gilla opposition och debatt. Samtidigt kräver parlamentariskt majoritetsstyre, att vi inte alltför principiellt låser oss gentemot sakligt motiverat samarbete i skiftande konstellationer.
Sverker Gustavsson
