En av veckans snackisar i Almedalen blev Gudrun Schymans lilla barbeque. Inför ett samlat pressuppbåd eldade Schyman upp 100000 svenska kronor för att manifestera mot det svenska lönegapet mellan män och kvinnor. Kommentarerna kring det hela blev många. PR-guru emeritus Paul Ronge konstaterade att Schyman bet sig själv i svansen, Lena Mellin på Aftonbladet ondgjorde sig, Stadsmissionen ansåg att pengarna i stället hade kunnat gå till bättre behövande, medelsvensson var också upprörd, för sådär gör man bara inte.

Men det gör man faktiskt.

Ingen lyssnar i bruset. För att få uppmärksamhet, inte minst som litet parti, krävs något extraordinärt. Som att elda upp 100 glada laxar inför publik. Och lyssnade gjorde man uppenbarligen. Och det inte bara i Sverige. Syftet var att skapa uppmärksamhet och lyckades man med något så lyckades man onekligen fånga den där uppmärksamheten.

Svenska medier rapporterade, det debatterades, bloggades, twittrades och pratades om det hela. Utländska medier rapporterade också. Manifestationen gav därmed långt mer uppmärksamhet än vad ett mer konventionellt PR-grepp hade kunnat generera.

Därför var det också väl investerade 100000 kronor.

I reklamsammanhang köper inte 100000 kronor särskilt mycket media. I stället för att själv annonsera fick Fi och Schyman nyhetsplats, som innebär ett långt större genomslag än vad en annons i en tidning, tv-reklam eller flygblad resulterar i. Och vad är egentligen skillnaden? Varför blir vi förbannade när någon använder 100000 till att elda med, men inte när partierna lägger pengarna på att köpa reklamutrymme? Logiken haltar. Men det gör den nästan alltid.

Ilskan och irritationen var dessutom fatalt missriktad. Den visar dessutom vilken obegripligt korkad samtid vi lever i. I stället för att bli förbannade över lönegapet mellan män och kvinnor Fi manifesterade emot blev vi förbannade över manifestationen i sig. Vad säger det om vårt samhälle? Om vår syn på jämställdhet och lika lön för lika arbete? Du behöver inte svara, jag gör det åt dig; reaktionerna visar att vi tycker det är värre när en feminist eldar upp pengar än att vårt samhälle år 2010 fortfarande inte är jämställt. Välkommen till samtiden.

I det stora hela gör 100000 inte någon skillnad. Mellins uppradning i Aftonbladet om vad de där pengarna hade kunnat köpa i form av bland annat poliovaccin är löjlig och antiintellektuell. Pengarna var del av Fi:s kampanjkassa. Den disponerar partiet efter eget huvud. Och uppenbarligen handlar det om ett parti med huvudet på skaft.

När Fi presenterade sig för allmänheten skulle det snabbt visa sig att vår medieelit inte hade nog med intellektuell kapacitet för att klara av ett parti med feminismen som grundideologi.

Vid presskonferensen ställde journalisterna kritiska frågor om partiprogram och ansåg det vara anmärkningsvärt att partiet presenterade sig utan ett partiprogram. Det var det inte. Ett parti skall byggas från grunden, och det var precis det Fi tänkte göra, samla medlemmar som senare skulle sätta samman ett partiprogram. Och sedan kom kongressen. Och än en gång visade Sverige sin oförmåga att hantera tuggmotstånd. Tiina Rosenberg fick löpa gatlopp i medierna på grund av sin radikalism. Till sist blev uppmärksamheten för påträngande och Rosenberg återvände till universitetsvärlden och professuren i Lund. I Sverige blir vi otrygga av allt som inte är lagom. Och Fi vara inte på något sätt lagom.

Därför är det inte heller så konstigt att så få i den svenska medieeliten lyckades höja blicken över Schymans grillgaller där i Visby och ta till sig budskapet istället för handlingen.

Huvudfrågan var aldrig de 100000 uppeldade kronorna. Den handlar om hur det kan komma sig att svenska kvinnor år ut och år in tjänar 70 miljarder mindre än den manliga delen av befolkning.