Dansband, husmanskost, rullcigaretter och kvällstidningar. Så beskriver forskaren Marsdal väljarbasen för Sverigedemokraternas norska syskonparti Frp. Och tittar man på den demografiska sammansättningen av Sverigedemokraternas väljarbas och parar ihop den med statistik rörande rökning, övervikt och utbildningsnivå blir de där fyra orden en rätt så träffande sammanfattning av vilka det är som röstar på Sverigedemokraterna. Det handlar om människorna partierna glömde bort. Eller kanske, snarare, sket i.

Linnea Nilsson och Emil Schön har givit sig ut i Sverige för att prata med väljarna andra inte pratar med. I boken Fult folk intervjuar de människorna som utgör Sverigedemokraternas väljarstöd. Men vad som träder fram mellan pärmarna är inte först och främst bilden av den Sverigedemokratiske väljaren. Vad som träder fram är snarare bilden av ett samhälle som misslyckats inkludera.

Läser Fult folk i väntan på att Almedalsveckan ska börja på Gotland. Svensk högsommar när den är som allra vackrast. Och veckan som snart skall ta sin början är på något vis en manifestation över det där misslyckandet. För där i Almedalen är det bara de invigda, de med fin utbildning och hög lön och mycket makt. De med vältränade kroppar och god hälsa och ett omfattande kulturellt kapital. De som är allt det Sverigedemokraternas väljare inte är.

Det är inte så svårt att förstå varför Sverige är ett land där Sverigedemokraterna sakta lyckats bygga sig ett väljarstöd från grunden som inom en inte allt för avlägsen framtid kan bära dem in i riksdagen. Sverige glider isär.

Individerna i Fult folk får stå som representanter för Sverigedemokraternas väljarbas. Men de utgör lika mycket ett bevis på övriga partiers misslyckande. För människorna som intervjuas framstår som i grunden rätt så vettiga samhällsmedborgare, men svikna sådana.

Jag är inte rasist men… Samtliga intervjupersoner upprepar detta när de ska försöka förklara sitt politiska ställningstagande. I deras självbild ryms inte identiteten som rasist. Och när de talar om invandrare talar de lika mycket om ett Sverige med klyftor, om ett Sverige som inte lyckats bereda plats för de människor vi välkomnat. Och så är det också. Svensk integrationspolitik är på många sätt ett redigt magplask som skapat ytterligare splittring. Men lösningen på det är inte att skapa ytterligare motsättningar. Integration är en flerpartsprocess, det går inte att integrera sig på egen hand i ett samhälle. Just därför blir också partiet dessa i grunden vettiga människor söker sig till del av problemet snarare än lösningen.

Men även om den första tanken rörande dessa intervjuobjekt är just vettiga är orden som kommer i tät följd i takt med läsningen obildade, outbildade, svikna och rädda. Det handlar inte om förlorade människor. Men det handlar på många sätt om kunskapssamhällets och globaliseringens förlorare. Människor utan valmöjligheter. På samma gång underbetalda och överbetalda. För dyra för att vara globalt konkurrenskraftiga, för billiga för att vara annat än del av ett svenskt trasproletariat. När deras arbeten flyttar kan de inte flytta med. Eller de som byggde Sverige men i stället för ett tack förärades en tillvaro som fattigpensionär.

För vissa människor gör det inte någon skillnad vilken färg vår regering har. Med en socialdemokrati som vill värva mittenväljare och en höger som konsekvent skiter i de mindre bemedlade lämnas allt för många med bara ett naturligt alternativ att ty sig till; Sverigedemokraterna. Och det är där, i verkligheten den roséminglande Almedalseliten lämnat bakom sig eller mer troligt, aldrig varit del av, allt börjar. Det är där svaret finns på hur rösterna ska vinnas tillbaka. Om någon bara skulle bry sig om att lyssna.