Den borgerliga alliansen tuffar på. Den här veckan har det dagligen levererats löften om ännu ofinaniserbara miljardsatsningar, vilket dock på borgarsvenska döpts om till ”reformambitioner”.

Snart sagt alla löften från de borgerliga partierna under den här veckan har åtföljts av en brasklapp med texten: ”OBS! Reformambitioner”.

Men löften är inte löften om de inte kan infrias. Det gör de borgerliga partiernas miljardrullning till tomma löften. Men det verkar inte bekymra någon avsevärt.

Politik handlar om att ha ambitioner, men när exakta siffror levereras framstår det som självklart att dessa också måste ackompanjeras med något mer substantiellt än vaga formuleringar om att det hela handlar om reformambitioner. Av löftena om 5,8 miljarder ytterligare i statsbidrag till kommunerna är exempelvis bara 700 miljoner av dessa vad Fredrik Reinfeldt kallar för ”skarpa löften”.

Men den låga konkretiseringsgraden är efter fyra år ett borgerligt signum. Man har slagit sig själv för bröstet och bland annat konstaterat att man bedriver framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Utan att kunna backa upp påståendet med fakta. Det har man också fått kritik för. Utvärderingarna har varit bekymrande få. Vilket försvårat den sammantagna bedömningen av den borgerliga regeringens arbete.

Och så fortsätter man alltså ända in i valrörelsen, miljarder utlovas, i det fall man vinner valet, trots att det handlar om miljarder som man över huvud taget inte har på fickan.

Det hela baserar sig på prognoser om hur den svenska ekonomin kommer att utvecklas under den kommande mandatperioden, prognoser som mycket väl kan falla.

Vad man vill är alltså att människor ska rösta på en borgerliga allians som inte har mycket mer att erbjuda än reformambitioner. Eller, på vanliga svenska, vallöften som kommer att falla om prognoserna rörande vår ekonomi under de kommande fyra åren inte infrias.

Land ska med luftslott byggas. Om alliansen får bestämma.