Några dagar efter valet vågar två folkpartister, Birgitta Rydberg och Barbro Westerholm, träda fram och förklara att sjukförsäkringarna har sina brister. Nu kan det sägas. Före valet en illa vald tidpunkt, makten stod ju på spel.

Det är samma sorts försiktiga, eller fega liberalism som lite vagt kritiserar Tobias Billström men skjuter skarpt på Frankrikes president Sarkozy. Billström legitimerar föraktet mot romer, de tigger och är oärliga. De gör inte rätt för sig. Skicka hem dem, till Rumänien och Bulgarien.

Billström är en lite blekare version av Sarkozy, men i grunden står de på samma ideologiska grund. Romer hör inte hemma i vårt samhälle. EU-medborgare? Hör inte hit, vi skiter i EU, kan Billströms kommentarer sammanfattas. Sarkozy och högeralliansen instämmer.

Och i den liberala pressen klarar sig Billström undan. Redaktörerna riktar sin vrede, eller låtsade upprördhet, mot Frankrike. Det är enklare.

Och sjukförsäkringens konsekvenser är ju groteska, det ser väl alla? Vilket land tillåter utförsäkring av döende, eller släpar i väg svårt cancersjuka till en kurs i konsten att sälja sig själv på arbetsmarknaden? Den som ser livets slutskede framför sig har ju annat att tänka på än jobblinjen.

Men i huvudsak är de nya reglerna utmärkta, men onödigt hårda, skriver de två liberalerna. Dödssjuka ska inte tvingas till en kurs i självklarheter, i regi av Arbetsförmedlingen. Obotligt sjuka ska inte utförsäkras.

Att tvinga någon att arbeta liggande går också över gränsen, men i övrigt fungerar reglerna bra.

Men så har vi Annica Holmquist. Obotligt sjuk, svår värk, klarar inte vardagen utan hjälp. Högar av läkarintyg, men ändå utförsäkrad. Kassans byråkrati delar ut råd: Sälj lägenheten om pengarna tryter. När plånboken är tom gäller det att ställa sig i kö hos socialen.

Fallet, alltså människan, ramlade ner i knät på statsministern i valrörelsens elfte timme. Lite rödare om kinden, men fallet kunde han inte kommentera. Inte ens några självklarheter kunde han kosta på sig.

Statsministern räddades av en hög byråkrat som lovade att ordna upp allt, senast på måndag.

I dag har inget hänt, mer än att Annica ska tvingas till en tre månaders kurs för att sedan återansöka om sjukersättning.

I går försäkrade socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson att ingen ”ska ramla mellan stolarna”. Fungerar det inte ska ”vi absolut gå in och göra förändringar”. Inför Annica hade hon ”ångest”. Men nu gläds hon åt att Annica ska begära omprövning av kassans avslag.

Men själva principen, att också svårt sjuka ska pressas in under arbetslinjen, står fast. Också den döende, om slutet ligger några månader fram i tiden, kan bidra med något. Jobblinjen ligger fast.

En tidig röst i telefonen: ”Vad fan menar du? Passa dig”. En sympatisör till det nya riksdagspartiet hade läst, men inte förstått så mycket. Kanske typiskt för partiet och dess väljare. Men han visste, som de flesta av partiets företrädare och väljare, hur det ligger till. Jag begrep inte så mycket.

Men till skillnad från de flesta (alla anonyma) som kommenterar, skäller eller hotar har jag läst på; ett parti för de inbillat missgynnade och misslyckade. Utanförskapet skylls på invandrare och flyktingar. Det var bättre förr och en röst i lokalradion, uppfångad i Söderhamn, förklarar varför: Då fanns det ju mackar överallt. Och affärer. Därför röstade han på SD.

Rädslan för det avvikande har partiets väljare gemensamt. De önskar ett nytt land, befriat från element och kulturer som känns, eller upplevs som främmande. Muslimer kan pekas ut, de är inte som vi rena, ljushylta svenskar. En ledande Sverigedemokrat förklarade; det handlar om gener. Fina och välutvecklade hos oss svenskar, aggressiva hos en del muslimer.

En och en halv miljard muslimer skiljer ut sig från oss 9 miljoner, minus alla som under årens lopp invandrat. Vad blir det kvar? 4 miljoner? 5 ? Skicka hem resten. Urvalet inte så svårt, gå på efternamnet.

För säkerhets skull, jag och min släkt kan spåras till 1700-talet. I Göteborgstrakten.

Jag söker på telefonnumret till den som inte förstår och inte kan läsa innantill; K. M. från Bomhus. Jag sparar numret ett tag.

Profetiskt uttalade jag mig om hemmalagets formkurva; från botten sträva det mot toppen. Säsongens sämsta spel redan i första matchen, sedan bättre dag för dag. Och ännu bättre i torsdags.

Jag fäste mig särskilt vid den unge Wännström. Njut nu, till våren packar han sina koffertar och flyger västerut.

Jag tackar den offentligt finansierade sjukvården för mina nya ögon. De ser med friska blickar på den nya sköna värld som plötsligt uppenbaras. Vilken gåva att plötsligt se klart. Tack, landstinget.

Men om reglerna för gråstarroperationer ändras tar jag tillbaka allt.

Baksmällan efter valet botas med långa promenader och tillkämpat lugn. Dystra tankar avvisas, ledsamheter finns inte på dagordningen och snart öppnar riksdagen igen. Stå-upp-komik utlovas. Det gäller att ta tillvara de ljusa stunderna, de är bättre än det till tagande mörkret.