De svenska soldaterna, noga utvalda, välutbildade och motiverade, är utsända för att skapa demokrati, säkra kvinnors rättigheter och göra livet tryggare för afghanerna. Hedervärt, och oklanderligt. Blågula baskrar för fred och frihet.

Försvarsministern, och nästan hela borgerligheten, försäkrar att Sveriges deltagande i kriget mot upprorsmän, knarkmaffior, ofta med nära kontakter till landets president, (som riggar val och fyller fickorna med biståndsmiljoner) al-Qaida och bin Ladin gör Sverige säkrare.

Vinner talibanerna, eller om USA och dess allierade drar sig ur, störtar Afghanistan ner i helvetet. Därför måste Sverige vara kvar, och fler soldater skickas dit. Bara Lars Ohly kan ju vara motståndare till detta fina uppdrag.

Sedan skriver president Obama ut en tidtabell för återtåget, andra länder har dragit sig ur och kriget mot ”talibanerna” är redan förlorat. Ingen, inte ens Sten Tolgfors, kan skissa på en möjlig seger, och tiden därefter. Men att dra sig ur är ju att svika de svenska soldaterna, våra pojkar, som redan gjort en väldig insats för kvinnor och barn, demokratin och Afghanistans framtid.

Tyvärr är läget svårt just nu, men det blir bättre om de demokratiska partierna kan enas om att sända förstärkningar. Varför vill inte Mona Sahlin ställa upp? Mer krig för en god sak? Vem kan vara emot? Obama.

Den som orkar se lite längre än till floskler och förenklingar kan blicka mot Danmark och Norge. I Danmark en väldig uppståndelse efter dokumentären ”Armadillo”. Den punkterar alla högstämda deklarationer om den nobla danska insatsen. En scen ur krigets vardag: Soldater skjuter och kastar handgranater mot några angripare i ett dike. Sedan, vid lägerelden, är de uppspelta, rent euforiska. ”Det var jävligt härligt. Nu har vi varit i krig. Vi gör gärna om det”. En ringde hem till mamma: ”Vi har likviderat fem sårade talibaner”!

Några norska soldater sträcker sig lite länge: ”Att vara i strid är bättre än att knulla. När man får indikation på en dödlig träff i kikarsiktet är det en otrolig känsla”.

Andra förklarar varför de är i Afghanistan: ”Man söker sig inte till Afghanistan för att rädda världen, utan för att få vara med i ett riktigt krig”.

Det var norska och danska soldater, på samma uppdrag som våra svenska pojkar och flickor. Men vad våra blågula soldater tycker och tänker vet ingen; försvaret mörkar och lägger locket på. Men vi krigar och dödar, som alla andra. Avrättas sårade talibaner? Ingen får veta.

USA är öppnare. Tolv amerikanska soldater riskerar krigsrätt, och dödsstraff, för att ha dödat afghaner för nöjes skull, fotograferat liken och sedan sparat kroppsdelar som souvenirer.

Kriget skapar sin egen blodiga och omänskliga verklighet, men de svenska soldaterna rör sig i nåt slags Idyllien, där leksaker delas ut till barnen och kvinnor bereds plats i skolornas klassrum.

När Svenska Dagbladet i torsdags drog fram okända detaljer om det svenska kriget blev det virrigt i högkvarteret. Mörkläggning? Det är ingen svensk tradition. Diskretion inför valet? Mycket möjligt. Omsorg om soldaternas familjer? Kanske. Varsamhet med detaljer för att inte skrämma bort nya rekryter?

Men enskildheter kan ju, som de danska och norska exemplen visar, locka ännu fler att marschera ut på slagfälten. Inte för att rädda världen eller de afghanska kvinnorna, utan för själva kriget. Det är ju det de utbildas till, att döda. Eller, med något varsammare ord, att oskadliggöra fienden.

När berättelser och detaljer från de svenska lägereldarna stiger fram genom försvarets dimridåer skiljer de sig inte från de danska eller norska. Hur reagerar vi då? Försvaret vet, och därför mörkläggning. Ta hem soldaterna.

När Lennart Sjögren anmäler sig på Arbetsförmedlingen, tilldelas en personlig coach och skickas på tre månaders arbetslivsintroduktion, eller rent av hamnar i kön till försörjningsstöd, gäller det att hålla huvudet kallt; arbetslinjen gäller lika för alla.

Men om han når taket och riskerar utförsäkring kräver jag ännu en gång lagändring och respekt för alla arbetslösa och svårt sjuka.

Några hundra miljoner kineser har lyfts upp ur fattigdom, analfabetism och maktlöshet.

En välutbildad medelklass växer fram, ungdomar reser ut i världen och Kina öppnar sig.

Kinesiska bankirer delar ut miljarder för att staga upp världens alla darriga ekonomier och marknader översvämmas av härliga julklappar, kapade märkeskläder och obegripligt billig elektronik. Då och då köps några multinationella koncerner upp, bland dem Volvo. Om några år är Kina världens största ekonomi.

Men en och en halv miljard lever ännu i en brutal diktatur. Att ge den inlåste och isolerade demokratiförkämpen Liu Xiaobo Nobels fredspris väcker därför kinesisk ilska, men skänker också ny respekt för den norska nobelkommittén, efter den obegripliga fadäsen med Obama.

Inga brev eller hot den här veckan. Men på vår allt populärare webb förklarar verklighetens folk hur det ligger till, och vad som bör göras. Inget är så komplicerat att det inte kan lösas enkelt och genast. Varför vänta, när Jimmie har svaren? Jo, för att alla ljuger! Särskilt jag, som aldrig skrivit ett ont ord om Jimmie och hans parti.