Jag läser hela historien, grundligt berättad i Gefle Dagblad och Dagens Arbete. Arbetsförmedlingen skickade Altin till Gävle kommun som beordrade honom att kapa vindfällor, ett arbete som är hårt reglerat. Förbud mot ensamarbete, bland annat. Arbetsmiljöverket radar upp detaljer, de flesta verkar ha brutits.

Ett skyddsombud är upprört, men verksamhetschefen, han heter Peter Rüger, ser inte att kommunen gjort några fel. Undertexten är tydligt; Altin får skylla sig själv. Han fällde fel träd först, trots instruktioner.

Altin hade gått nån utbildning på 90-talet och ”det är som med körkort, jag tog själv mitt för länge sedan. Det behöver jag inte göra igen”, säger Rüger. Men Altin saknade yrkeskunskap och fälla träd är inget för praktikanter på arbetsträning. Och ensamarbete i stormfälld skog är förbjudet. Men Rüger, upprörande cynisk, står fast; vi tar inget ansvar, och Altin fällde fel träd först.

Utredningen om tragedin lades ner, men återupptogs sedan Altins döttrar krävt svar om vem som har ansvar för tragedin. En rimlig begäran. Men Rüger ser inga problem; Arbetsmiljöverket friade ju kommunen. Det är fel, utredning pågår.

Håkan Altin är bara en av många praktikanter som skadas, mer eller mindre svårt på praktikarbeten Arbetsförmedlingen stakat ut. 1 882 olyckor de senaste fem åren, men bara de svåraste utreds, om de ens anmäls. En form av rättslöshet, riktad mot arbetslösa utan egentliga rättigheter. De anvisas arbeten och måste acceptera för att få behålla ersättningar.

DA försökte få en kommentar av arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, (M). En dödsolycka på praktikarbete, hur är det möjligt? Men hon avböjde. Praktikanter på dödligt skogsarbete är inget för det nya arbetarpartiet. Det är viktigare att sänka skatterna än att garanter a en säker arbetsmiljö, också för de nästan rättslösa.

Moderatregeringen avlövar arbetsskyddet, håller facket utanför och räknar antalet arbetslösa i arbetsträning. Vilken meningslöshet som helst får duga, bara den ser bra ut i statistiken.

Men Engström kunde väl ändå få ur sig något om det oacceptabla med arbetsträning i livsfarliga miljöer? Inget för henne, men om någon dödas är ”det naturligtvis något vi ser allvarligt på”.

Gefle Dagblad har läst historia och funnit Vietnam vara en enpartistat. Vi är överens. En diktatur bland andra, alla lika förfärliga. Men övergreppen sopas undan när affärer görs upp. Kina blomstrar, Ryssland har både olja och gas. Kungen sänds ut för att bereda väg, också för företag där själva kungahuset har egna intressen.

Och befrielsen? Åh, USA fällde bomber och ödelade landsdelar. Napalm brände upp barn, kemikalier hälldes ut för att avlöva skogar och blotta försörjningsleder. Miljoner dog. Eller riktigare, mördades. Svensk liberalism, och den förstockade högern, hade inga invändningar. Men när historia skrivs är också liberaler upprörda. De ansluter till anständigheten, i efterhand och på bekvämt avstånd.

Oerhörda övergrepp av USA, skriver GD. Men i dag? Afghanistan? Irak? Och den israeliska rasismen? GD tar ställning i en avlägsen framtid.

Senast i torsdags sköts en palestinier ihjäl; ett skott mellan ögonen, ett i kroppen. Ett morduppdrag bland andra. De israeliska soldaterna misshandlade familjen och lämnade den döde i sitt blod. I går en israelisk ursäkt, vi sköt fel palestinier.

I Vietnam år av krig och ödeläggelse. Frankrike först, USA senare. Efter 58 000 döda lämnade USA tillfälligt den delen av Asien. Sedan tog kommunisterna över. Kan det kallas befrielse?

Från Ruddamsgatan är perspektiven bekväma och detaljerna enkla. Inget bekymrar de liberala skönandar som aldrig orkade att ta ställning under de krig som gjorde slut på kolonialismen. Efteråt är det enklare; diktatur. Javisst, men kolonialisterna och imperialisterna utkörda. Vietnameserna herrar i sitt eget hus.

Men det handlade om Bildts beslut att lägga ner ambassaden i Hanoi. Kritiken växer, från vänster till höger och ända fram till svensk industri. Men GD avvaktar.

Äntligen tid för hederligt arbete igen. Slut på helgernas tyranni, tvånget att äta, dricka och trivas. Jag vänder mig mot det där, delvis av påtvingad praktik. I vårt marginaliserade kök, upprivet och nästan ödelagt i väntan på nya inventarier och den ödsliga salongen, som väntar på nytt golv, hankade sig helgens dagar och nätter fram. Ingen tröst att söka i flaskan, eller i livgivande naturscenerier. Någon enstaka promenad, i motvind, för att köpa stockholmstidningarnas tidigt redigerade helgupplagor. Det var väl allt.

Nästa år, i ett renoverat hus, hålls gästabud för de som förtjänat det.

Jag kör fast i snön och ägnar en halvtimme att komma upp på fast mark igen. Ett meningslöst sisyfosarbete, nästa dag har tre decimeter nysnö fyllt igen den led jag grävde ut. Jag måste skotta, trots ett heligt löfte om att låta naturen ha sin gång. Men i går plusgrader! Vi är på rätt väg.