Efter en gillande recension i Gefle Dagblad av Henrik Berggrens eleganta bok om Olof Palme kastade sig moderaten Torbjörn Edlund över datorn och formulerade några tankar om Palmes fördärvlighet. En politiker som förstörde Sverige, enligt Edlund, en gång moderat i karriären. Den gick inte så bra.

Edlund sprider gärna sina synpunkter, och de flesta handlar om socialdemokratins allmänna uselhet. Edlund vet hur det ligger till, han utstrålar all den självgoda snusförnuftighet bara den som tror sig allvetande är mäktig. Å andra sidan verkar han alltid vara på gott humör. Det kan hänga ihop.

Men om Palme hade Edlund fel i det mesta. Han hade inte läst historia, och blandat ihop årtionden och statsministrar. Edlund visade sig vara obildad. Aningen genant.

Men han ser väl sig som en av många likasinnade i den bildade överklass som naturligt föraktar Palme och hans efterkommande? Det är troligt.

Föraktet är också lokalt, den lite grå och försiktiga vänster som styr i kommunhuset är maktfullkomlig och oförstående till näringslivets självklara behov av förstående uppmärksamhet och oreserverade uppmuntran.

Men bara betong i de beslutade församlingarna, och det blir en ny bottenplacering i näringslivets ranking. Att det kunde handla om en självuppfyllande profetia når inte fram.

Också Lars Beckman, som under några år politiserade den regionala delen av Svenskt näringsliv, förblir uppfylld av sig själv. Gävle, basunerar han ut tio gånger om året, är en usel stad för näringsidkare. Se bra på behandlingen av korvkiosken vid sjukhuset! Eller vilket ärende som helst.

Sedan förnöjsamhet över ännu en bottenplacering på rankinglistan. Den bekräftar ju bara hans teser.

Om alkoholen på Läkerolen, och ganska många krogar i Gävle, visste Beckman att berätta, utan reservationer, att det kunde handla om korruption och konspiration. Oerhörda anklagelser, men gripna ur luften eller hämtade från Beckmans kompisar. Inga belägg, eftersom vännerna föredrog anonymitet för att inte råka illa ut. Ännu en konspiration. Och Beckman som skvallerkolportör.

Tjänstemännen, förklarade Beckman, skämmer ”som vanligt” ut Gävle. ”Den här gången över hela Sverige”!

När fakta, torra men förödande, lades på bordet tänkte sig Beckman alkohollagen som förhandlingsbar. Lite uppriktighet, grabbar emellan och det löser sig. Varför krångla till allting?

Märkligt av en lagstiftare, men Beckman ser väl sig som en pragmatiker, beredd att blunda för den goda sakens skull. Är det Moderaternas linje? Vad säger länsordföranden? Oppositionsrådet i Gävle?

Beckman rekommenderar mig nu att lämna mitt ”varma och sköna kontorsrum” och bege mig ut i verkligheten. I stället för, ser jag i ett annat inlägg, att som enkel partigängare skriva på order från högkvarteret.

Visst, vi är alla köpta.

Men mitt lilla krypin lämnar jag snart, för alltid.

Darrande av upprördhet kastar sig liberala debattörer över alla, ofta gamla socialdemokrater, som aldrig krävt demokrati i Libyen, Kina, Saudiarabien, Qatar eller någon annan stenhård diktatur vi har goda, vänskapliga och lönsamma affärsförbindelser med.

De glömmer att den nuvarande regeringen sänder sin handelsminister över hela arabvärlden och sedan leende stiger ner på libysk mark. Goda kontrakt skrivs, till allas belåtenhet.

Och svenska vapen riktas mot oppositionen i några av de värsta diktaturerna, men ansvaret för det omfattande hyckleriet delas lika av de politiska blocken. När den framgångsrike affärsmannen Bildt, som sålde sig till högstbjudande, lyftes in i regeringen diskret tystnad och förljugenheten kring engagemangen i Sudan och Ryssland.

När socialdemokratiska regeringar bjöd ut Jas utgjorde medskicket frikostiga belöningar till den som lyckades få ett kontrakt. Spåren sopades igen och varje undersökning om mutor och bestickningar kör fast i olika bolag, med brevlådor i några skatteparadis.

Väldiga delegationer flyger iväg till Kina, som avrättar 3 000 om året och låser in tiotusentals andra. Det stabila Egypten var en idealisk affärspartner. Nu tveksamhet kring de framtida affärerna om det folkliga upproret sprider sig.

Det går att önska sig slut på hyckleriet och tänka sig mer av politisk tydlighet om kontraktens lönsamhet; att vinsterna byggs på köparens förtryck och repression.

Två mindre partier söker nya vägar mot framtiden. Centern hittar lösningen kring Stureplan, (drygt 50 medlemmar där), Kristdemokraterna letar bland familjesymbolerna för att hitta något passande. Stukade ledare, som borde lämnat över redan på valnatten, famlar efter ett nytt liv.

Maud Olofsson ska skärpa sig, Göran Hägglund kavlar upp ärmarna. Men vem behöver randpartierna när Moderaterna är så mycket skickligare på att marknadsföra brutal högerpolitik?

Snart stiger ett nytt kök fram ur spillrorna av det vattensjuka, nerslitna och antika. Grytor och kastruller på plats och en modern spis och ugn, som sväljer doftande gratänger och vackra hela laxar. En känsla av återfödelse efter månader med primitiv kökshantering. Och ännu ett litet bidrag läggs till Ingvars väldiga och obeskattade förmögenhet.