Kritiken mot processen har varit hård. Med rätta. Beskeden kring hålltider har ändrades efter resans gång, bakom stängda dörrar har förhandlingar pågått, förhandlingar som fått många medlemmar att känna sig utestängda och åsidosatta. Allt del av en partikultur Socialdemokraterna måste göra upp med för att kunna ta sig vidare.

Förhoppningsvis är det sista gången valet av en ny partiord­förande handläggs på det här sättet. Förhoppningsvis blir nästa val av partiordförande en öppen process där medlemmarna fäller avgörandet, där kandidaterna är fler än en och vi från dag ett får en programförklaring från var och en av dem att ta ställning till. Det är fint att säga ja. Det är fint att säga att man faktiskt vill bli ordförande för det socialdemokratiska partiet. Även om partiet inte ännu kallat. Och det är bra med en öppen process som bjuder in till engagemang.

Men även om valberedningens process varit sluten och tystnaden dominant har många också vågat ta till orda. Samtal har pågått. Ett som fyllt hjärtat av glädje är den idépolitiska debatt med och om Lena Sommestad och hennes tankar kring Socialdemokratin som allt fler kommit att delta i. Ett politiskt samtal som vittnat om en stor, stor längtan efter att få tala om idéer, om politikens innehåll och dess utformning. Lena Sommestad har funnits där för de som längtat, ständigt närvarande på sin blogg. Hon har på ett mycket osocialdemokratiskt manér varit både öppen, tydlig och tillgänglig och faktiskt fört en dialog med alla engagerade, i stället för en monolog. Därmed har Lena Sommestad också givit väldigt många människor hopp under de här månaderna. Ett hopp och ett engagemang som socialdemokratin nu villkorslöst måste ta tillvara på genom att ge Lena Sommestad en plats från vilken hon kan bidra till att utveckla både politik och organisation.

Den dominerande definitionen av förändring har tidigare varit högervridning och anpassning till en borgerlig agenda. Det parallella samtal som pågått med valberedningens arbete visar på att väldigt många inte accepterar denna definition. Sakta har rösterna blivit allt fler för en socialdemokrati med insikt om att partiets existensberättigande vilar i en politik som särskiljer Socialdemokraterna från Moderaterna. Det har det senaste månaderna också bidragit till. Till att få allt fler att ta ställning för en socialdemokratisk socialdemokrati. Därmed har valberedningens haveri inte bara varit av ondo.

Det sägs att Håkan Juholts främsta arbetsuppgift nu blir att ena partiet. Jag är inte övertygad om att det är sant. Enighet har under lång tid setts som en socialdemokratisk nödvändighet. Men politik är och ska vara en konfliktfylld arena, en arena där åsikter bryts mot varandra för att testa idéernas bärighet.

Motsättningar behöver inte vara av ondo. De kan lika gärna vara nyckeln till utveckling. Det synsättet verkar dock inte existera inom Socialdemokraterna riktigt ännu. I stället klassas meningsmotsättningarna som problematisk grälsjuka. Det är synd, eftersom de i själva verket skulle kunna stärka partiet, om man tillät sig att vara en rörelse med plats för en intensiv idédebatt med plats för alla. Kanske är det också just denna oförmåga att acceptera något annat än åsiktsresonans som gjort meningsmotsättningarna till konflikthärdar. Förtryckta åsikter tenderar att förvandlas till ilska.

Som jag skrev i fredagens tidning är jag inte säker på att Juholt och Jämtin blir till förändringen som Socialdemokraterna behöver. Verklig förändring börjar heller sällan och aldrig med en ledare. Växtkraften till denna finns snarare i rösterna för en socialdemokratisk socialdemokrati. Röster som tror på en Socialdemokrati med plats för tankar som inte kvävs av etiketterna höger och vänster. Som tror på ett parti med självförtroende nog att vägra anpassa sig till en borgerlig agenda.

Och det är i detta, i alla dessa röster, tron, hoppet och kärleken till socialdemokratin kan fortsätta leva.