Den här veckan pågår ”Ett friskare Sverige”. Visste du det? Antagligen inte. För även om Folkhälsoinstitutet gjort sitt för att skapa uppmärksamhet, även om man släppt rapporter och ordnat med aktiviteter har den där monumentala uppmärksamheten uteblivit. Trots att svensken är i rätt så dåligt skick fysiskt. Det är därför den här veckan finns, en ”uppmärksamhetsvecka i syfte att främja goda matvanor och fysisk aktivitet hos allmänheten”. Men egentligen är det inte en uppmärksamhetsvecka vi behöver. Även om den knappast heller kan skada en allt rundare befolkning som rör sig allt mindre, med allt vad det innebär ifråga om sjukdom och för tidig död.

Uppdraget är väl formulerat; särskild uppmärksamhet skaägnas åt sociala skillnader i hälsa. För sociala skillnader, eller snarare socioekonomiska skillnader, finns ifråga om ohälsan.

Bryter vi ner det svenska hälsotillståndet i dess beståndsdelar ser vi nämligen snabbt att den högutbildade och välbärgade svensken är i långt mycket bättre skick än den lågutbildade och lågavlönade svensken.

Rökning, alkoholmissbruk, övervikt, dåliga kost- och motionsvanor är i dag en klassmarkör. Och det riktigt sorgliga är att de dåliga vanorna är socialt ärftliga. Det visar en av de rapporter som Folkhälsoinstitutet presenterade under veckan, att föräldrarnas socioekonomiska status styr barnens motionsvanor. Knappast oväntat, eftersom vi redan vet att vuxnas motionsvanor följer klassmönster. Barns idrottande kräver dessutom att föräldrar investerar både tid och pengar, vilket är en bristvara i allt för många svenska hem. Men sorgligt är det. För vilka vanor vi skolas in i under vår uppväxt kommer avgöra vilka vanor vi har som vuxna och därmed också hur vårt hälsotillstånd kan förväntas utvecklas. Den som är aktiv som ung tenderar att förbli det även i vuxen ålder. 

Det är provocerande att det ser ut så här. Inte bara för att människor röker, sitt och äter sig till lidande och död. Det är precis lika provocerande för att det handlar om hälsoskillnader som utgör klasskillnader och för att det handlar om hälsoskillnader som kostar samhället hundratals onödiga miljoner varje år. För ohälsan är dyr. Den kostar i form av vård och sjukfrånvaro på grund av hjärtinfarkter och lungcancer och alla de andra sjukdomarna som till mycket stor del handlar om vad vi stoppar i oss, om vi röker och hur mycket vi rör på oss.

Så absolut, det går att se poängen med uppmärksamhetsveckan ”Ett friskare Sverige”. Ohälsan går att förebygga, den går till och med att bota även när den etablerat sig. Dåliga vanor kan brytas och ersättas med goda vanor. Det går att ändra sitt liv, men för att människor ska göra det krävs både motivation och kunskap.

Därför krävs också mycket mer än uppmärksamhetsveckor för att vinna kampen mot ohälsan.

För att vinna det slaget krävs arbetsgivare som ser de anställdas goda hälsa som en investering. För det krävs skolor som ger elever de goda vanor som saknas i hemmet. För det krävs idrottsklubbar som tar ett socialt ansvar. Och eftersom ohälsa i grund och botten handlar om klasskillnader, om brist på tid och kunskap och tillgångar, botar vi rimligtvis allra enklast stora delar av den existerande ohälsan genom att öka jämlikheten i vårt samhälle.

Det kräver dock mer av regeringen än att ålägga Folkhälsoinstitutet att hålla i en uppmärksamhetsvecka.