Individualiserad föräldraförsäkring är en kontroversiell fråga. Rätten till lika lön för lika arbete är det inte. 

Frågar vi svensken om hon vill dela föräldraförsäkringen lika mellan föräldrarna blir svaret i majoriteten av alla fall nej. Frågar vi svensken om hon vill ha lika lön för lika arbete blir svaret ja. Vilket är två motstridiga svar eftersom lika lön för lika arbete är i det närmsta omöjligt att uppnå så länge huvudansvaret för verksamheten i Familjen AB ligger på modern och förälder i själva verket är en synonym för moder. 

Men så tänker inte svensken kring föräldraförsäkringen. I stället förnekas svenska barn samvaro med båda föräldrarna. Pappan är i dag väldigt ofta den frånvarande föräldern. Den som arbetar. Och därmed också den enda som får hela lönen för sitt arbete. Vi är inte så värst moderna när det väl kommer till familjen. Även om vi gärna vill tro det. Resultatet blir barn som växer upp med frånvarande fäder som förlorar möjligheten att spendera tid med sina barn och kvinnor som hamnar ohjälpligt efter på arbetsmarknaden både ifråga om lön och utvecklingsmöjligheter. Trots att det här med att dela lika skulle föra med sig både sociala och ekonomiska fördelar för samtliga parter.   

Socialdemokraterna vill se en tredelningen. Ett förslag som inte handlar om något annat än populism. Rädslan är stor för att väcka väljarnas vrede genom att föreslå en individualiserad föräldraförsäkring. Trots att vi inte kan överlåta andra delar av vår del i försäkringssystemet på vår partner. Trots att socialdemokratin stått för några av de största landvinningarna på jämställdhetsområdet. Av detta återstår dock numera lite, om ens något. I stället har Socialdemokraterna förfallit i en gubbig förnöjsamhet över sakernas tillstånd och partiledare Juholt kan knappast kallas för jämställdhetens främste fanbärare. Juholt låter lika obekväm som Reinfeldt när det ska talas jämställdhet och förminskar jämställdhetsfrågorna till frågor om generell välfärd. Det är inget annat än pinsamt. 

Än mer illa ser den socialdemokratiska halvmesyren ut nu, när det visar sig att Centerns partistyrelse ställer sig bakom en delning av föräldraförsäkringen. I går gick Anna-Karin Hatt ut i en debattartikel i Aftonbladet och förkunnade att en delning blir nästa steg i det fall inte jämställdhetsbonus råder bot på den rådande bristen på jämställdhet i svenska familjer. Uppfriskande nog talade hon även klarspråk rörande Kristdemokraternas vårdnadsbidrag, som mest liknar en relik från 50-talet. Därmed går även Centern om Socialdemokratin ifråga om jämställdhetsarbetet, även om det ännu är oklart om Centerns partistyrelse kommer få stöd för sina tankegångar vid partistämman. Annie Lööf tänker exempelvis ta strid mot en delning. Vilket diskvalificerar henne som en modern ledarkandidat. Lööf anser nämligen att föräldraförsäkringen och därmed även oundvikligen att bland annat frågan om lika lön för lika arbete är en köksbordsfråga, inte en riksdagsfråga. En inställning som kvalificerar Lööf som medlem i Kristdemokraterna.  

I dag finns dock bara ett parti i svensk politik som med pondus kan kalla sig för ett feministiskt parti som står för verklig jämställdhet, och det är Vänsterpartiet. Det är mycket illa, inte minst med tanke på att det inom unionen nu framförs förslag om lagstiftning som skulle innebära ett tvång för kvinnor att vara hemma under de första sex veckorna efter förlossning. Det är förslag som kräver svenska röster mot en kvinnofientlig EU-politik.