Jag vaknar upp i en andrahandslägenhet i Sveriges största stad. Jag är en av tusentals unga från norr till söder som flyttat till Stockholm. Alliansen som bett oss göra just det, flytta dit jobben finns, har inte gjort det särskilt lätt att vara flexibel. Det verkar som om vi utan fast jobb, vi som varken kan eller vill låsa oss med miljonlån, ändå inte är välkomna att bo här. Det byggs mest villor och bostadsrätter och de få hyresrätter som finns kvar ombildas till bostadsrätter. Det vi gemensamt äger hamnar i privata händer och vi som behöver någonstans att bo tvingas flytta runt bland bekanta och hoppa mellan svarta andrahandskontrakt.

Posten dimper ner, en halvtimme senare får jag post igen. I stället för en så har jag nu två brevbärare som varje dag går ungefär samma runda. Konstigt? Nejdå, nyliberal logik som innebär att det ska gå att tjäna pengar på allt. Effektivt? Nja, snarare ganska idiotiskt. I dagens postskörd har jag fått reklam från två vårdinrättningar med fantasifulla namn. Jag söker på internet efter vilken vårdcentral jag borde vända mig till ifall jag skulle råka bli sjuk. Jag inser snart att det inte finns några offentliga vårdcentraler kvar. Förr var det behovet av vård som var första prioritet, nu är det vårdföretagens vinster. De fem största vårdbolagen i Sverige gjorde en vinst på 3 miljarder 2008. Flera av dom är riskkapitalbolag placerade i skatteparadis och betalar därför ingen skatt i Sverige. 3 miljarder går att översätta i 9 000 heltidstjänster i offentlig sektor. 18 000 händer att hjälpa till att ta hand om våra föräldrar, lära barnen att läsa, beta av köerna på akuten.

Min syster ringer, hon säger att hon försökt boka en tågbiljett till Stockholm men att det är alldeles för dyrt. SJ har bolagiserats och ska jaga vinster i stället för att fokusera på samhällsservice. För inte så länge sen visste man ungefär vad det kostade att åka tåg. Nu ska man försöka få en biljett på auktion eller vara ute tre månader innan avresa. Och så snackar de om flexibilitet.

Det pratades aldrig om ett systemskifte, men smygande, steg för steg, har vårt samhälle privatiserats. Samhällsservicen har underordnats vinstintresset. Det sägs att Stockholm är en värsting när det kommer till utförsäljningar. Jag hoppas att det är sant, för det är dags att ta tillbaka allt som var vårt. Allt som dom reat ut, konkurrensutsatt och privatiserat. Och se till att överskotten går tillbaka in i samhället, istället för till skatteparadis, bonusar och paraplydrinkar.

Jenny Wrangborg