Vår statsminister är helt enkelt inte någon bra debattör. Men, det är inte om hans insats det kommer att handla på dagens ledarsidor. Det kommer att stå om Juholt och om det socialdemokratiska partiets kris. Det är fullt förståeligt. Det knakar och gnisslar och pyser i de socialdemokratiska leden. Ett parti som under de senaste 50 åren varit statsbärande, lockar nu bara dryga 20 procent. Det är klart att det måste skrivas om det.

Den socialdemokratiske partiordföranden såg pressad, stukad ut. Fullt medveten om att allt han sade skulle analyseras, granskas och utredas. Inte en siffra fick bli fel denna gång. Det var inte samme debattglade Juholt som vi såg under den senaste partiledardebatten i oktober. Det här var en helt annan Håkan Juholt.

Hade den svenska medierapporteringen fokuserat på politik, och inte person, så skulle rapporteringen från onsdagens partiledardebatt även handla om det som den socialdemokratiske partiledaren valde att tala om under debatten. Om rea-utförsäljningen av våra gemensamma tillgångar. Om att vi faktiskt har en massarbetslöshet i Sverige i dag. Om hur sammanhållningen, solidariteten, i samhället har upplösts. Klassiska socialdemokratiska frågor. Nu riskerar dessa frågor att hamna helt i skymundan av Juholt och S-kris. Det är förbenat sorgligt.

Den som tog sig tiden att verkligen lyssna på vad som sades där i talarstolen kunde höra att det handlar om två tydliga politiska alternativ. Där huvudfrågan är hur vi bäst skapar arbeten och ett värdigt liv för medborgarna. Och där det finns två svar. Där det ena svaret är investeringar i utbildning, infrastruktur, energiomställning och välfärd. Och där det andra svaret upprepas skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar.

Det där med skattesänkningar har vi provat i fem år nu. Det har inte varit särskilt lyckat.

I övrigt var även Kristdemokraternas Göran Hägglund synligt pressad. Han fick det krångligt att försvara tvångssteriliseringarna vid könsbyte och han försökte sig på att förklara hur fint det var med allmosor och givmildhet i stället för generell välfärd. Det lät inte särskilt trovärdigt.

Centerns Annie Lööf hade ett ständigt leende på läpparna när hon talade om hur bra allting blivit med Alliansregeringen, som förändringarna i sjukförsäkringen, rutavdrag, sänkt arbetsgivaravgift för unga och sänkt restaurangmoms. Verklighetsfrånvänd är ett passande ord.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt gjorde sin debut i partiledardebatt-sammanhang. Han skötte sig. Han talade klimat, eurokris, riskkapitalbolag i välfärden och bemanning i välfärden.

Rätt frågor, rätt svar. Efter valet av Sjöstedt rider Vänsterpartiet på en framgångsvåg. Något som faktiskt kan ge Socialdemokraterna en skjuts framåt. För om klassiska solidaritetsfrågor äntligen hamnar på agendan har socialdemokratin (än så länge) en obestridlig röst. Likafullt kan lillebror växa sig riktigt, riktigt stor. Det kan bli ett spännande politiskt 2012.