Men vi väljer inte partiledare. Det gör det socialdemokratiska partiet. Och de valde Håkan Juholt. Ett val de nu måste stå fast vid.

Socialdemokratins kris går inte att lösa genom att Håkan Juholt avgår. Det är den alldeles för djup för. I annat fall skulle det vara mycket enkelt att kräva hans avgång.

Skulle Håkan Juholt avgå riskerar det i dagsläget skapa fler problem än det skulle lösa. I dag finns inte fler kandidater till partiledarposten än vad det gjorde för ett år sedan.

En redan sargad s ocialdemokrati kommer svårligen att klara av ytterligare en uppslitande process för att hitta en ny ordförande.

Partiet är splittrat, dess höger- och vänsterfalang har vitt skilda åsikter om vilken politisk väg socialdemokratin bör välja in i framtiden.

Att i ett sådant läge, givet att partiet under det senaste året försvagats ytterligare, ge sig in i ett nytt partiordförandeval skulle riskera att få förödande konsekvenser. Det skulle, i värsta fall, kunna resultera i ett politiskt inbördeskrig.

Av två onda ting är det bästa alternativet därför att Håkan Juholt sitter kvar som ordförande.

Även om det handlar om ett val mellan pest eller kolera. Håkan Juholt är trots allt inte vad som skapat socialdemokratins kris.

Vad vi ser i dag är resultatet av år av vanvård som resulterat i ett parti utan politisk färdriktning som tycks stå och falla med sin ordförande.

Håkan Juholts största problem är att han tenderar handskas vårdslöst med fakta, i den mån han över huvud taget använder sig av den.

Konstateras kan också att det för landets journalister är mycket enklare att granska Håkan Juholt än det är att granska politik. Eller Carl Bildt.

Därför är det fullt förståeligt att svenska mediers favoritsysselsättning blivit Juholt-jakt.

Det borde dock det socialdemokratiska partiet, med allt det intellektuella kapital som står till dess förfogande, klara av att hantera. Så här långt har man dock misslyckats fatalt.

Det duger inte, men är också ett problem som borde gå att åtgärda.

Håkan Juholt har aldrig varit och kommer aldrig att bli till en modern ledare. Han var redan från början en kompromisslösning. Men han var också socialdemokratins val.

Det valet får man nu stå för som parti och försöka göra det bästa möjliga av. Om man vill överleva.