Stefan Löfven blir näste partiordförande för Socialdemokraterna. Ett val som igår väckte stor entusiasm inom Socialdemokratin, men som inte med samma självklarhet kommer entusiasmera väljarna.

Stefan Löfven kommer säkerligen vara rätt man att leda Socialdemokraterna ur den interna krisen man lider under. Han har dokumenterade ledaregenskaper, uppfattas som påläst och kunnig och är respekterad både inom Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Det utgör onekligen goda förutsättningar för att komma till rätta med partiets interna verksamhet och skapa arbetsro.

Men valet av Löfven handlar också om ett val av ordförande som ger en signal om att Socialdemokraterna nu vänder sig inåt. För alldeles oavsett Löfvens förmåga att strukturera upp Socialdemokraternas interna arbete är han svårligen att uppfatta som mannen som med självklarhet kommer lyckas återuppbygga det förtroende som gått förlorat bland väljarna.

En framtidsinriktad Socialdemokrati är en Socialdemokrati som säger ja till jämställdhet och förnyelsebar energi. Stefan Löfven är en man som sagt nej till jämställdhetspotter och ja till kärnkraft.

2009 drev han igenom en krisuppgörelse för IF Metall som innebar avtal om arbetstidsförkortningar och lönekorrigeringar i enlighet med detta. Ett pragmatiskt ställningstagande och ett försök att rädda arbetstillfällen. Men också ett besked om att det finns en prutmån på industriarbetarlöner.

I egenskap av partiordförande är han satt att leda Socialdemokraterna och dess utveckling. Att stå med en ordförande som delvis är bakbunden av sina tidigare uttalanden och ställningstaganden varav hans syn på kärnkraft står i direkt strid med Socialdemokraternas ställningstaganden på området riskerar påverka partiets förmåga att kommunicera med väljarna negativt. Detta innebär också att Stefan Löfven inleder sitt ordförandeskap i motlut.

Hans självklara fokus på arbetsmarknadsfrågor kommer dock säkerligen kunna tilltala delar av de LO-väljare partiet förlorat. Att Löfven är ett namn som kommer locka storstadsväljare är däremot osannolikt.

Att Stefan Löfven inte sitter i riksdagen är först om främst ett internt problem, även om det bland annat innebär att Löfven inte kan delta i riksdagens partiledardebatter. I förhållande till väljarna utgör det dock ett mindre problem än det utmålas som. För en partiordförande finns långt många fler tillfällen att kommunicera politik på än i riksdagsdebatter, även om landets journalister och politiska kommentatorer tillmäter dessa stor betydelse. Därför utgör också avsaknaden av en riksdagsplats ett av Löfvens mindre problem, i alla fall i relationen till väljarna.

Ingen individ kan ensam lyfta Socialdemokraterna ur den kris man befinner sig i. Det handlar om ett lagarbete som ställer höga krav på partiet och dess politiska vägval.

Vill Stefan Löfven göra mer för Socialdemokraterna än att bara läka partiet internt måste han samla starka talespersoner för Socialdemokratins politiska framtid runt sig. Detta för att kompensera för de tillkortakommanden Löfven har ifråga om sin politiska profil. Det krävs helt enkelt starka och trovärdig röster på de områden där Stefan Löfven själv är ifrågasatt och svag.

Görs inte detta lär Socialdemokraternas framtid vara långt ifrån så ljus som partiets representanter så gärna ville få det till igår.