Utgången var inte alldeles självklar. Det var en relativt jämn kamp. Striden mellan Kristdemokraternas sittande partiledare Göran Hägglund och utmanaren Mats Odell är offentligt över. Hägglund vann till slut med 198 mot 88.

Men, slitningarna och splittringarna i det lilla högerkonservativa partiet är större än någonsin. Det är inte slut. Inte på långa vägar.

Så sent som under Kristdemokraternas ordinarie riksting i Umeå i somras var ­Göran Hägglund hårt ansatt i sin roll som partiledare. Då gick han lite luggsliten, men segrande, ur striden. Det fanns ingen motkandidat då. Men, det dröjde bara sex månader så tvingades Hägglund till ännu en kamp för sin överlevnad som partiledare.

Utmanare blev förre kommun- och finansmarknadsministerministern Mats Odell. Samme Odell som Hägglund efter valet 2010 petade ur regeringen. Efter det att Odell i höstas öppet gått ut och utmanat Hägglund petades han även ur partiledningen. Han blev av med sin plats som andre vice ordförande i partiet så sent som i december. (Han byttes ut mot David Lega, kommunalråd i Göteborg och ex­simmare.) Därefter har Odell åkt runt på turné i landet. Han har besökt över 100 partiavdelningar under hösten och har vunnit stöd på många håll. Bland annat hos ungdomsförbundet, i Uppsala och i Dalarna.

Mats Odell är en kristen högerkonservativ politiker av den nästan utdöda sorten i svensk inrikespolitik. Så sent som i fredags förklarade han för radiolyssnarna i P1 Morgon att ”unga tjejer blir våldtagna på löpande band”. Med denna övertygelse krävde han hårdare tag och mer resurser till polis och rättsväsende. Det var ett utspel som lät oroväckande likt sverigedemokratisk, icke med forskningen överstämmande, propaganda. Odell är än så länge gruppledare i riksdagen. Hur länge till återstår dock att se.

Hägglund, som suttit som partiledare sedan 2004, brukar beskrivas som alliansregeringens sociala samvete. Han betonar värden som gemenskap, medmänsklighet och socialt engagemang.

Under sitt känslosamma tal till stämman predikade Göran Hägglund om hur han ­berörs av den nu ökade barnfattigdomen i Sverige. Ett uttalande som visar på en stor brist på självinsikt. Göran Hägglund verkar inte förstå att det är just han och hans parti som tillsammans med övriga allianspartier är skuld till att barnfattigdomen ökar, att människor som är arbetslösa och sjuka i och med alliansregeringens politik har dömts till fattigdom, och därmed deras barn. Men Hägglund har ett starkt stöd på många håll i sitt parti. Bland annat har Gävle­borgs län uttalat sitt enhälliga stöd för Hägglund.

Anledningen till denna, nu avgjorda, bittra, partiledarstrid är Kristdemokraternas usla opinionsläge. I den senaste opinionsundersökningen (DN/Ipsos, januari) fick Kristdemokraterna inte mer än 3,1 procent. Alltså klart under 4-procentspärren. Det är siffror partiet har fått vänja sig vid de senaste åren. Kristdemokraternas medlemmar är med rätta oroliga för att mista sitt riksdagsmandat.

Med Hägglund vid rodret är förutsättningen för att partiet kommer att fortsätta pendla runt 4-procentspärren stor. Men med Odell vid rodret hade partiet i stället endast lockat de få kristet högerkonservativa väljarna som finns i vårt land. Det handlar om ytterst få väljare. Partiet skulle ha riskerat att hamna under 2 procent i opinionsmätningarna. Det skulle ha inneburit en kristdemokrati helt utan politiskt inflytande (förutom i städer som Uppsala, Jönköping och Markaryd).

De kristdemokratiska ombuden på extrastämman i Västerås gjorde alltså ett klokt val när de röstade för att låta Hägglund fortsätta.

Efter valet talades det om försoning. Det var fina ord. Men frågan är om Hägglund kan vända andra sidan till. Eller om han lutar sig mot Matteus 12:30: ”Den som icke är med mig, han är emot mig”. Kristdemokraterna är ett mycket sargat parti. Efter den bittra partiledarstriden mer sargat än någonsin.