Erlander var visserligen en kompromisskandidat, men Palme var skolad för uppdraget och Carlsson var självskriven efter mordet på Sveavägen.

Persson var finansminister och för Sahlin kom socialdemokratin med bröstmjölken. När Socialdemokraterna abonnerade på regeringsmakten var förutsättningarna inför ett partiledarbyte radikalt annorlunda. Dels fanns en närmast uttalad successionsordning, dels en väl utbyggd partiapparat som väntade i givakt på den nya ledaren.

I dag är situationen, som sagt, annorlunda. För en duktig hjärna med hjärtat till vänster om mitten är ett erbjudande om att få vara med och förändra Sverige betydligt mer tilltalande, än att inta en kontorsplats på oppositionspartiets kansli med en brasklapp på bakfickan: ”Vi får se hur det går, Reinfeldt är stark …”

Dessa socialdemokratins nya villkor fick Håkan Juholt bittert erfara. Han lyckades aldrig forma ett starkt lag. Under det knappa året blev det väldigt mycket Juholt och väldigt lite av alla andra. Den forne ledaren framstod många gånger som förvånansvärt ensam på toppen. Ensam och utsatt. Och så blev det felsägningar och dubbla budskap.

Stefan Löfven måste därför se till att bygga en stor kyrka, med plats för många människor, av skilda erfarenheter och kompetenser. S-ledaren har också en egen bakgrund som behöver balanseras, särskilt som det fortfarande är oklart vem ska som leda riksdagsarbetet. Industrifacket är inte bara förknippat med välstånd och exportframgångar, utan med grabbig jargong och kalenderflickor i omklädningsrummet på verkstan. För att citera Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus: ”Vårdbiträden är inte av metall”.

Kvinnorna och invandrarna är två av Socialdemokraternas trognaste väljargrupper, vilket behöver avspegla sig i såväl den nya partiledningens sammansättning som politiska anslag. Stefan Löfven måste sträcka ut en hand till samtliga. Kort sagt, Socialdemokraternas nye partiordförande måste göra det som vi, möjligen en smula fördomsfullt, förväntar oss att han inte ska göra.

Kalle Olsson