I experternas mun uttalas det AH1N1 – i vardagligt tal heter det svininfluensa. Jag bildsätter mina artiklar med bilder på hur Avestaborna står i kö för att ta sin vaccinspruta eller med en närbild på hur en nål borrar sig in i en medelålders kvinnas arm. Det är dramatiska bilder och tämligen lättgjord journalistik. Var gång Smittskyddsinstitutet lämnar nya uppgifter och nya riktlinjer går det att vinkla Hotet mot mänskligheten på ett nytt sätt.

Det är på de här artiklarna jag tänker när jag läser om åttaåriga Nils-Emil från Hedesunda som också tog sprutan, i sin arm. (Arbetarbladet 16 februari)

Jag känner skuld och sorg. En skuld för att jag, och många, många journalister med mig, inte var tillräckligt kritiska i vår rapportering. En sorg för att Nils-Emil och hundratals övriga barn har drabbats av en livslång sjukdom på grund av att föräldrar och samhälle ville skydda dem. Skydda dem mot en pandemi som senare konstateras inte var värre än den vanliga säsongsinfluensan.

Visst, det är lätt att vara efterklok. De flesta journalister är inte experter i medicin. Vi ställer våra frågor och förutsätter att den information vi får av experterna är rätt och relevant.

Men det finns journalister som är särskilt kunniga på området och har förmågan att ifrågasätta. Svenska Dagbladets vetenskapsjournalist, Inger Atterstam, är en av dem. Redan innan massvaccineringen var hon kritisk till planerna att vaccinera hela befolkningen, och hon påpekade även att vaccinet kanske inte var tillräckligt testat. Så här i efterhand går det att konstatera att Atterstam hade en hel del fog för sin kritik.

I veckan har Atterstam och Svenska Dagbladet publicerat en mycket välskriven artikelserie som beskriver det som kom att bli den största vaccinationsinsatsen i Sveriges historia.

Där berättas det bland annat om hur det gick till när svininfluensavaccinet skulle tillverkas. Det var bråttom. Det fanns inte tillräckligt med virus för att producera den mängd vaccin som efterfrågades, därför tillsatte vaccintillverkarna, med myndigheternas godkännande, ett förstärkningsämne. Förstärkningsämnet var i det här fallet ämnet skvalen, känt för god förstärkningseffekt men samtidigt minst sagt omdiskuterat.

Sverige beställer i juni 2009 18 miljoner doser av vaccinet Pandemrix från vaccintillverkaren Glaxo Smithkline för 1,3 miljarder svenska skattekronor. Det är en droppe i havet för företaget som säljer sitt vaccin till i-länder över hela världen. Det är guldtider för vaccinbolagen, de tjänar otroligt mycket pengar på kort tid på rädslan för en pandemi.

Men inget land i världen vaccinerar så många som Sverige. På drygt två månader vaccineras 5,3 miljoner svenskar, 60 procent av befolkningen.

När facit nu finns kan konstateras att svininfluensan skördade 30 liv i Sverige. (70 procent av dem hade andra underliggande sjukdomar.) Totalt räddades sex liv med hjälp av vaccinet, det har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap räknat fram. (Smittskyddsinstitutet kastar fram siffran 60 räddade liv. Dock utan officiell statistik som grund.)

Facit säger också över 150 sjuka barn, drabbade av den livslånga sjukdomen narkolepsi efter vaccineringen. Sambandet mellan förstärkningsämnet skvalen och narkolepsi diskuteras just nu för fullt.

 I dag är det nog många som skulle ifrågasätta en massvaccinering lik den vi så snällt ställde oss i kö för hösten 2009. Förtroendet för de larmande myndigheterna har efter svininfluensavaccineringen fått sig en allvarlig törn.

Det är illa på många sätt.

Det svenska vaccinprogrammet för barn infördes på 1950-talet och bidrog till att nästan utrota sjukdomar som förr ansågs som mer eller mindre självklara och som i många fall bidrog till en hög barndödlighet i Sverige. Det handlar till exempel om barnförlamning (polio) – och om mässling, en sjukdom som i sin råaste form kan leda till döden.

Tidigare i veckan uppmärksammades att ett flertal barn i Järna utanför Södertälje har insjuknat i just mässling. Samtliga barn var ovaccinerade. Ett aktivt val deras föräldrar gjort, att inte vaccinera sina barn.

Självklart bör vi alltid bära med oss ett kritiskt tänkande, men vi måste också kunna lita på att de som arbetar med att skydda oss kan sitt jobb. Vi behöver fler kritiskt tänkande journalister, men vi behöver också en expertis vi kan lita på.

Annars kan det sluta riktigt, riktigt illa.